Otaliga är de gånger jag fått svara på utländska journalisters fråga ifall könet gör någon skillnad? Och varje gång har jag svarat JA – det är annorlunda. Kvinnor gör politik tillsammans, de pratar politik på ett inkluderande sätt och de måste vara alldeles särskilt briljanta för att hamna där, på toppen.

Därför grämer det mig alldeles särskilt att se Centerns ordförande som finansminister avgå på grund av ett fel, en missbedömning, som är alldeles ur proportion i förhållande med hennes viktiga jobb.

Avgången blir särskilt dramatisk då vi befinner oss mitt i en tid då Finland och Europa behöver finna politiskt svåra lösningar och en väg ur krisen. I detta bär finansministern naturligt ett alldeles särskilt ansvar. Så länge jag minns har mantrat i politiken handlat om stram finanspolitik och att inte belasta framtiden med våra skulder. Men nu är situationen helt ny. Så gott som alla främsta ekonomer rekommenderar att vi godkänner kommissionens förslag till en oanat stor gemensam återhämtningsfond för att få igång ekonomierna igen.

Ingen kan skuldbeläggas för virusets framfart. Det är inte på grund av dålig hushållning Italien drabbats så fruktansvärt. Och det är kanske heller inte enbart för att vi gjort rätta beslut, som vi besparats från fler dödsfall. Ändå är följderna av viruset och de restriktioner vi beslutat om, även hos oss, väldigt tunga att bära många år framöver.

Efter att ha sett en videohälsning från italienska läkare med uppmaningar om att stanna hemma, skydda sig och tvätta händerna slog det mig hur den europeiska politiken besmittats av populistisk och nedlåtande retorik om italienarnas oförmåga att sköta sina affärer, och att detta även hade minskat på vår medkänsla för italienarna och den goda kraften av EU.  Den minskande viljan till gemensamma europeiska lösningar på stora gränsöverskridande utmaningar – just nu i coronans farvatten – följer på hatprat och nationellt övermod. Vi inbillar kanske oss att vi är för goda för att kunna drabbas och ha behov av andras medkänsla. Till min förfäran inser jag att de nationalistiska vindarna har lyckats smyga in ett tänk om vi och dem.

Regeringen och de politiska beslutsfattarna överlag, utmanas just nu med att ha kapacitet att bygga upp ett förtroende inför ett Europabygge som förutsätter solidaritet och gemenskap, utan så mycket vi och de. Vi måste kunna se det europeiska perspektivet, människorna och livet även utanför våra gränser. Samtidigt ger den här krisen möjligheter att med de stora gemensamma satsningarna även rikta återhämtningen på en mer hållbar och grön ekonomi, som bär längre in i framtiden och som stöder europeiska värderingar av rättssamhälle och människors lika värde. Ursula von der Leyen efterlyser gemensamma ekonomiska satsningar, inte enbart för att hjälpa de länder där coronan skördat de flesta offren utan för att bygga ett Europa som kan ge välfärd för framtidens generationer.