Målet ska inte ens vara att återgå till tiden före coronaepidemin. Målet ska vara att anpassa vardagen till ett liv med corona. Viruset finns fortfarande bland oss och vardagen kommer aldrig mer att se ut som den gjorde. Vi befinner oss i ett brytningsskede och går mot ”det nya normala”. Det är nu vi kan göra medvetna val och ändra invanda och förlegade mönster. Då vi tar sikte på vägen framåt hoppas jag vi lyfter fram det goda, som vi redan nu lärt oss av livet under coronaepidemin. Den som har förmågan att anpassa sig är också den som kommer att klara av den här situationen bäst.
Vårt sätt att arbeta har förändrats betydligt de senaste månaderna. Vi har insett att vi inte behöver resa för varje möte. Vi behöver nödvändigtvis inte förflytta oss för att kunna jobba. Det går alldeles bra att hålla möten med hjälp av digitala verktyg och för väldigt många går det utmärkt att jobba hemifrån. Mindre resetid ger mera fritid och mer tid för familjen. I ett samhälle där takten hela tiden trappas upp är det här mer än välkommet. Färre arbets- och förvärvsresor innebär även en mer skonsam utveckling för miljön – också det ett mycket välkommet fenomen.
Mitt i en kris kommer man osökt att fundera på vad som egentligen är viktigast och vad som är vettigt och försvarbart. Optimist som jag är, fokuserar jag på de möjligheter som skapas då saker och ting sätts på sin spets. Den gemensamma faktorn just nu handlar kort och gott om platsoberoende. Kunde den samhälleliga acceptans som både distansarbete och distansundervisning nu fått bryta den starka urbaniseringstrenden? Kunde man tänka sig att utvidgade pilotprojekt med distansundervisning kunde rädda de mindre byskolornas existens och bespara barnen från timtalslånga skolresor och onödigt sittande i bussar och taxin dag ut och dag in? Kunde man tänka sig att vända på kakan så att istället för en till två distansdagar i veckan så kunde man ha en till två ”närdagar” istället. Olika nätbaserade tjänster kan lika väl produceras i Houtskär som i Helsingfors. Kunde man kort och gott tänka sig att utvecklade digitala verktyg kan ge nytt liv i vår landsbygd och vår skärgård? Att det inte handlar om ökat intresse för skärgårdskultur som ska rädda skärgården utan ett modernt och högteknologiskt sätt att jobba?
Så, för att återgå till vad som är vettigt och försvarbart. Är det berättigat att sitta flera timmar i flyg för att delta i ett möte som tar kortare tid än själva flygresan? Är det vettigt att placera barn i en skoltransport i tre timmar per dag 190 dagar om året? Är det försvarbart att alla ska ta sig från sitt hem till sitt jobb samtidigt och därför sitta i trafikstockningar både morgon och kväll? Är det förnuftigt att flyga in livsmedel från andra sidan jorden, när liknande alternativ kanske odlas i grannbyn och är det försvarbart att det varje dag förstörs enorma mängder med kläder – producerade på andra sidan jorden – bara för att de var moderna förra veckan?
Vi har nu fått uppleva att hela samhället kan förändras över en natt. Nu om någonsin har vi möjlighet att utvärdera vad som är vettigt och vad som är försvarbart med tanke på den kunskap och den teknologi vi har. Om bara viljan finns är det mycket vi kan förändra.
