Den politiska klimatförändringen

06.09.2018 kl. 15:23
Har atmosfären i politiken förgiftats? Skrämmer den bort sittande eller potentiella nya riksdagsledamöter?

Den frågan har ventilerats aktivt i medierna under sensommaren efter att en rad sittande ledamöter tackat för sig och meddelat att de inte ställer upp för återval. ”Trött på att vara spottkopp”, säger en. ”Retoriken har blivit för hätsk, flera gången har jag lust att bara gå ut ur plenisalen”, säger en annan. ”Vi har fått en debattkultur där man med flit vill missförstå varandra”, säger en tredje. Listan på liknande utgjutelser kunde göras längre.

 

Eftersom jag själv redan i vintras meddelade att jag inte ställer upp för omval i riksdagsvalet i april nästa år har jag följt den här debatten med extra stort intresse. Jag känner igen en del av de fenomen kollegerna beskriver. Men jag har också ställt mig frågan: är det faktiskt så, att debatten först nu blivit hätsk? Har den inte länge varit det? Alltid? Eller är det så att debatten bara bytt skepnad och forum? Tidigare gällde det sagda ordet i plenisalen eller insändare i lokalbladet. Nu är det sociala medier och webbtidningarnas kommentarfält (jag brukar kalla dem virtuella kloaker) som är tummelplatsen för  åsikter, vilka minsann inte alltid är samma som insikter.

 

Efter att ha funderat ett tag på detta kom jag för egen del fram till att det politiska klimatet, därmed också stämningen i riksdagen, nog blivit kallare. I diskussioner med flera kolleger har vi samstämmigt dessutom lyckats tidsbestämma denna klimatförändring. Den skedde omkring 2011. Det var då sannfinländarna i riksdagsvalet fick sin ”jytky” och gick fram från 5 till 39 mandat, men vägrade axla regeringsansvar. Istället valde man högljudd opposition.

 

Med flera politiskt helt oerfarna blåbär i sin riksdagsgrupp blev sannfinländarna snart en lavett för verbalt prickskytte mot allt som rörde sig i regeringslägret eller samhällslivet överlag. Verbalt – men också banalt. För många av deras nya ledamöter med, skall vi säga, brokig bakgrund hade inte insett den gyllene regeln i politiken: frågorna grälar, inte människorna. Det man säger skall man alltså kunna stå för, även öga mot öga med sin politiska måltavla. Har man inte detta med sig i det sociala bagaget brister den svagaste länken i hela kedjan. Då impregneras stämningen snabbt av misstro, baktalande och olust.

 

Ett uttryck för detta var då vissa sannfinländare började sporta med att anmäla, än den ena, än den andra ministern eller höga tjänstemannen till justitiekanslern – något jag själv fick erfara i mars 2012 i samband med försvarsreformen. Även om besvären, inte heller den gången, ledde någon vart handlade det om att kasta smuts, få publicitet och öka politikerföraktet. Det brukar många utanför politiken syssla med. Mera sällan är det politikerna själva som försöker svartmåla politiken. Ett element i klimatförändringen var förstås utlänningsfientligheten, allmän xenofobi och kampanjerna mot svenska språket. Dessa odlades plötsligt så ofta och så oförblommerat att det nästan började gå inflationen på galenskapen.

 

I analysen av hur och varför stämningen i politiken försämrats har medierna gladeligen exkluderat en komponent: sig själva. För det är alldeles klart att också media, speciellt kvällspressen, har en central roll då den synliga bilden av politiken tecknas. Klickjournalistiken tjänar inte sina sporrar på djuplodande substansrapporter om tråkiga, men viktiga regeringspropositioner eller överkorrekta politikeruttalanden. Klickarna kommer från klatschiga rubriker där en politiker pucklar på en annan, någon begått ett futilt  etikettsbrott på en fin middag eller använt udda bildspråk i en plenumdebatt. Eftersom publicitetssjuka politiker vet vad kvällstidningarna vill ha bjuder man dem från bricka. Så uppstår en symbios, där de sakfrågor och den substans, som verkligen har betydelse för medborgarna, av ytflytande journalister sopas in i marginalen till förmån för allehanda betydelselöst strunt – producerat av ytflytande politiker, som inte har kapacitet till bättre.

 

Jag vet inte om denna politiska kultur, detta förändrade klimat, kommit för att stanna. Sannolikt är det så. Jag bara hoppas att det även framöver finns tillräckligt många politiker som inte värderar sina dåd via rubrikernas fontstorlek i kvällspressen utan med hela andra mätare. Jag hoppas också att politiker, nuvarande eller hugade nya, inte låter sig skrämmas av klickjournalistikens klappjakter eller favorisering av politikens bölgrodor. Till saken hör också att det sällan är bölgrodorna som uträttar något av betydelse  i politiken. Bajsar man i eget bo går förtroendet bland kollegerna upp i rök, liksom också möjligheterna att påverka via lagarbete. Något väljarna också borde tänka på när de lägger sin röst.

Själv är jag varken besviken eller trött på politiken. Tvärtom! Jag tycker rikspolitiken är både intressant och relevant. Så just därför väljer jag att lägga av då politiken ännu smakar bra – och kanske någon ännu frågar varför.

 

Kvällstidningarna kommer garanterat att fortsätta utpeka oss riksdagsledamöter som samhällets värsta avskum, som bara agerar för egen nytta. Det må de göra så länge som politikerna själva fortsätter inse och anse, att välorganiserade politiska processer, också sådana som möter motstånd,  fortsättningsvis är det bästa sättet att med demokratiska medel förändra världen.

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Statsministerns upplysning om målen för Finlands EU-ordförandeskap

I vilket tillstånd är EU när Finland tar över stafettpinnen från Österrike den 1 juli? Intrycket är att tyngd-punkterna i EU kommer att ligga dels vid ett effektivare bruk av existerande regler, dels vid utrikesrelatio-nerna samt vid energi, men också rättsliga och inrikesfrågor. Mera verkställighet än lagstiftning, mera utrikesrelationer än förlikningar med Europaparlamentet.
21.06.2006 kl. 00:00

Riksdagens 100- årsjubileumssession

I medlet av 1800-talet började drömmen om ett fritt Finland ta sin form. Tankar blev till ord. Runeberg, Topelius, Snellman, Cygnaeus, Lönnroth och Castren personifierade denna utveckling. På olika sätt bidrog de tillsammans till att Finlands folk fick en gemensam nationalanda som blev en förutsättning för självständigheten några decennier senare.
01.06.2006 kl. 00:00

Remissdebatt om regeringens handikappolitiska redogörelse

Att födas som handikappad i Finland innebär inte ett liv i misär som i så många andra länder. Den nordiska välfärdsmodellen har för längre sedan omfattat de handikappade. Det betyder ändå inte att vi skulle ha nått en godtagbar nivå på servicen. Handikappvården är i Finland inte på samma goda nivå som i de andra nordiska länderna. Personlig assistans och utnyttjande av modern teknologi tryggar inte normalitet i livet på samma sätt som i våra grannländer.
16.05.2006 kl. 00:00

Responsdebatt om budgetramarna för åren 2007-2011

Den sittande regeringen har nu presenterat sina sista budgetramar för denna period. Betyget är minst sagt nöjaktigt. För statsfinansernas del måste betyget bli berömligt, sade Eva Biaudet.
15.05.2006 kl. 00:00

Responsdebatten om om redogörelsen gällande EU:s grundfördrag

Jag vill börja med att göra några saker fullständigt klara. Inom Svenska riksdagsgruppen tror vi på den Europeiska Unionen! Vi är övertygade om att Finland mår bättre, och att vi har klarat oss bättre som medlem i unionen än om vi hade valt att stå utanför. Utan medlemskap i EU hade det varit ännu svårare att övervinna depressio-nen på 1990-talet, sade Astrid Thors.
10.05.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om åldringsvården

Vad finns staten till för? Jo, enligt Svenska riksdagsgruppen har statsapparaten till uppgift att träda in i de livsskeden som individen inte klarar sig på egen hand. Därför anser vi att staten skall koncentrera sig på att stöda individen under hennes första och sista år. Finland har ett bra lagstadgat stöd för våra åldringar. Men lagtexten är inte mycket värd om den inte omsätts i praktiken, sade Pehr Löv.
04.05.2006 kl. 00:00

Statsrådets utbildningspolitiska redogörelse

Statsrådets redogörelse är en positiv läsning. För det första är nivån i den finländska utbildningen rätt bra och för det andra har regeringen valt att fördomsfritt sätta fingret på de utmaningar som måste lösas. Hela vårt välstånd bygger i grunden på hur vi löser de utbildningspolitiska utmaningarna. En hög kunskapsnivå blev Finlands räddning under det svåra 90-talet. Så skall det också vara i framtiden, sade Christina Gestrin
02.05.2006 kl. 00:00