Den politiska klimatförändringen

06.09.2018 kl. 15:23
Har atmosfären i politiken förgiftats? Skrämmer den bort sittande eller potentiella nya riksdagsledamöter?

Den frågan har ventilerats aktivt i medierna under sensommaren efter att en rad sittande ledamöter tackat för sig och meddelat att de inte ställer upp för återval. ”Trött på att vara spottkopp”, säger en. ”Retoriken har blivit för hätsk, flera gången har jag lust att bara gå ut ur plenisalen”, säger en annan. ”Vi har fått en debattkultur där man med flit vill missförstå varandra”, säger en tredje. Listan på liknande utgjutelser kunde göras längre.

 

Eftersom jag själv redan i vintras meddelade att jag inte ställer upp för omval i riksdagsvalet i april nästa år har jag följt den här debatten med extra stort intresse. Jag känner igen en del av de fenomen kollegerna beskriver. Men jag har också ställt mig frågan: är det faktiskt så, att debatten först nu blivit hätsk? Har den inte länge varit det? Alltid? Eller är det så att debatten bara bytt skepnad och forum? Tidigare gällde det sagda ordet i plenisalen eller insändare i lokalbladet. Nu är det sociala medier och webbtidningarnas kommentarfält (jag brukar kalla dem virtuella kloaker) som är tummelplatsen för  åsikter, vilka minsann inte alltid är samma som insikter.

 

Efter att ha funderat ett tag på detta kom jag för egen del fram till att det politiska klimatet, därmed också stämningen i riksdagen, nog blivit kallare. I diskussioner med flera kolleger har vi samstämmigt dessutom lyckats tidsbestämma denna klimatförändring. Den skedde omkring 2011. Det var då sannfinländarna i riksdagsvalet fick sin ”jytky” och gick fram från 5 till 39 mandat, men vägrade axla regeringsansvar. Istället valde man högljudd opposition.

 

Med flera politiskt helt oerfarna blåbär i sin riksdagsgrupp blev sannfinländarna snart en lavett för verbalt prickskytte mot allt som rörde sig i regeringslägret eller samhällslivet överlag. Verbalt – men också banalt. För många av deras nya ledamöter med, skall vi säga, brokig bakgrund hade inte insett den gyllene regeln i politiken: frågorna grälar, inte människorna. Det man säger skall man alltså kunna stå för, även öga mot öga med sin politiska måltavla. Har man inte detta med sig i det sociala bagaget brister den svagaste länken i hela kedjan. Då impregneras stämningen snabbt av misstro, baktalande och olust.

 

Ett uttryck för detta var då vissa sannfinländare började sporta med att anmäla, än den ena, än den andra ministern eller höga tjänstemannen till justitiekanslern – något jag själv fick erfara i mars 2012 i samband med försvarsreformen. Även om besvären, inte heller den gången, ledde någon vart handlade det om att kasta smuts, få publicitet och öka politikerföraktet. Det brukar många utanför politiken syssla med. Mera sällan är det politikerna själva som försöker svartmåla politiken. Ett element i klimatförändringen var förstås utlänningsfientligheten, allmän xenofobi och kampanjerna mot svenska språket. Dessa odlades plötsligt så ofta och så oförblommerat att det nästan började gå inflationen på galenskapen.

 

I analysen av hur och varför stämningen i politiken försämrats har medierna gladeligen exkluderat en komponent: sig själva. För det är alldeles klart att också media, speciellt kvällspressen, har en central roll då den synliga bilden av politiken tecknas. Klickjournalistiken tjänar inte sina sporrar på djuplodande substansrapporter om tråkiga, men viktiga regeringspropositioner eller överkorrekta politikeruttalanden. Klickarna kommer från klatschiga rubriker där en politiker pucklar på en annan, någon begått ett futilt  etikettsbrott på en fin middag eller använt udda bildspråk i en plenumdebatt. Eftersom publicitetssjuka politiker vet vad kvällstidningarna vill ha bjuder man dem från bricka. Så uppstår en symbios, där de sakfrågor och den substans, som verkligen har betydelse för medborgarna, av ytflytande journalister sopas in i marginalen till förmån för allehanda betydelselöst strunt – producerat av ytflytande politiker, som inte har kapacitet till bättre.

 

Jag vet inte om denna politiska kultur, detta förändrade klimat, kommit för att stanna. Sannolikt är det så. Jag bara hoppas att det även framöver finns tillräckligt många politiker som inte värderar sina dåd via rubrikernas fontstorlek i kvällspressen utan med hela andra mätare. Jag hoppas också att politiker, nuvarande eller hugade nya, inte låter sig skrämmas av klickjournalistikens klappjakter eller favorisering av politikens bölgrodor. Till saken hör också att det sällan är bölgrodorna som uträttar något av betydelse  i politiken. Bajsar man i eget bo går förtroendet bland kollegerna upp i rök, liksom också möjligheterna att påverka via lagarbete. Något väljarna också borde tänka på när de lägger sin röst.

Själv är jag varken besviken eller trött på politiken. Tvärtom! Jag tycker rikspolitiken är både intressant och relevant. Så just därför väljer jag att lägga av då politiken ännu smakar bra – och kanske någon ännu frågar varför.

 

Kvällstidningarna kommer garanterat att fortsätta utpeka oss riksdagsledamöter som samhällets värsta avskum, som bara agerar för egen nytta. Det må de göra så länge som politikerna själva fortsätter inse och anse, att välorganiserade politiska processer, också sådana som möter motstånd,  fortsättningsvis är det bästa sättet att med demokratiska medel förändra världen.

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Budgetramarna för år 2003

19.03.2002 kl. 00:00

Statsrådets redogörelse om Finlands deltagande i Natos snabbinsatsstyrkor

Att skicka ut män och kvinnor till en svår krissituation kan vara ett svårt beslut. Eftersom Finland hör till världseliten på fredsbevarande operationer skulle det vara synnerligen svårt för oss att dra oss från ansvaret att bidra till att upprätthålla den internationella freden och säkerheten. Det är i grunden det som ett kommande engagemang i Natos snabbinsatsstyrkor, NRF, skulle innebära; ett fortsatt finländskt engagemang för den internationella freden och säkerheten.
11.03.2008 kl. 15:15

Statsrådets redogörelse om Finlands deltagande i Natos snabbinsatsstyrkor

Att skicka ut män och kvinnor till en svår krissituation kan vara ett svårt beslut. Eftersom Finland hör till världseliten på fredsbevarande operationer skulle det vara synnerligen svårt för oss att dra oss från ansvaret att bidra till att upprätthålla den internationella freden och säkerheten. Det är i grunden det som ett kommande engagemang i Natos snabbinsatsstyrkor, NRF, skulle innebära; ett fortsatt finländskt engagemang för den internationella freden och säkerheten.
11.03.2008 kl. 15:15