Detta för att en rivning skulle leda till en nedskrivning av dess värde. En stor nedskrivning kan i sin tur rubba kommunens balans så mycket att den klassificeras som en kriskommun.
I ett skriftligt spörsmål föreslår Anders Adlercreutz, SFP:s riksdagsledamot och vice ordförande, att man borde se över linjedragningarna så, att kommuner inte skulle se sig tvungna att göra dåliga och kortsiktiga beslut om sina fastigheter av rädsla för ett kriskommunsförfarande.
– I sitt svar till mitt spörsmål tycker Minister Vehviläinen inte att det finns skäl att befria kommunen från kriskommunsförfarande. Visst, hon medger att kommuner som är nära att bli kriskommuner oftare fattar beslut om att sanera en byggnad istället för att investera i en ny byggnad. Men hon tycker samtidigt att detta är motiverat ifall kommunen har en ekonomiskt svag situation. Så kan det ju inte vara! En sanering hjälper i vissa fall, men inte i närapå alla. Elever och personal ska inte vara tvungna att lida av återkommande inomhusluftsproblem på grund av att kommunen försöker undvika kriskommunsförfarande. Här måste vi se den situation vi befinner oss i, och ge möjlighet till undantag, säger Adlercreutz.
Minister Vehviläinen säger att ett kriskommunsförfarande för dessa kommuner ofta skulle bli aktuellt vid något skede ändå, eftersom kriskommuner brukar ha haft sämre ekonomiska utsikter under en längre tid.
– En dagis- eller skolbyggnad – eller en annan fastighet – kan få fukt- eller mögelskador både i mer välmående kommuner och i kommuner som har det kärvare. Att en kommun under en längre tid varit på väg att bli kriskommun skall inte gå ut över barn och ungdomar. Den kommunala ekonomin måste vara i balans. Men balansen skall basera sig på långsiktiga beslut. En investering i en ny byggnad är en investering i skolbarnens och personalens hälsa.