Presidentvalet 2018 kommer att gå till historien som ett slags ”mellanval”.

18.01.2018 kl. 14:11
Alla blommor blommade, men botaniken stod stilla. Med fyra dagar till förhandsröstningen i presidentvalet borde kampanjen nu vara inne i ett intensivt skede.

Med fyra dagar till förhandsröstningen i presidentvalet borde kampanjen nu vara inne i ett intensivt skede. Det är den säkert också – men mätstickan för intensitet ser nog annorlunda ut denna gång. Det är ingen statshemlighet att den sittande presidentens utgångsläge är sådant, att det varit svårt att få upp ångan i kampanjen till en ”normal” nivå.
Situationen påminner kanske om det predestinerade (åter)valet av Urho Kekkonen 1978, dock så att utbudet av alternativ nu är både större och mer kvalitativt än det var då.

Det som kanske ännu kunde elektrifiera valkampanjen lite är en opinionsmätning, som plötsligt skulle ge den sittande presidenten ett understöd som börjar på en femma – och i andra vågskålen ett ökat understöd för någon av utmanarna. Jag har fortfarande svårt att tro att 70-80 procent av väljarna på valdagen skulle vara så eniga som mätningarna hittills låtit förstå. Sådana siffror brukar man se bara i stater, som kanske inte hör till primuseleverna i demokratins skola.

Samtidigt är det inte nytt hos oss att en sittande president, som folk inte har någon orsak att ogilla, lägger sig till med ett starkt stöd över partigränserna. Det såg man 1988 med Mauno Koivisto och 2006 med Tarja Halonen. Men ingetdera valet avgjordes direkt. Det krävdes att elektorerna trädde till – respektive en andra omgång.

”Presidentval har alltid varit problematiska för SFP”. Så lyder ett mantra jag snubblade över ofta då jag 1994 skrev min pro gradu vid Åbo Akademi om just SFP:s presidentval. Mitt fokus låg på den traumatiska undantagslagen Lex Kekkonen 1973 som omintetgjorde det, som annars varit ett normalt elektorsval.
I verkligheten hade det ”problematiska för SFP” nog äldre rötter än så. De gick tillbaka till 1917–1918 då partimajoriteten vurmade för monarki, men sedan snällt fick börja rösta i presidentval i en republik.

Just då, i graduskrivandets hetta 1994, var stämningarna dock allt annat än problematiska i SFP. Elisabeth Rehn hade fenomenalt nog gått till andra omgången i presidentvalet och fick där 46,1 procent av rösterna. Nej, inte tillräckligt för att bli vald, men nog tillräckligt för att göra finländsk och framförallt SFP-historia. En biprodukt blev att partiet efter detta aldrig tvekat då det gäller att ställa upp en egen kandidat.
År 2000 var det igen Rehn, 2006 Henrik Lax och 2012 Eva Biaudet. Detta var också utgångsläget i våras då partiet gjorde sin bedömning inför det val, som självfallet redan tidigt såg ut att bli medvind för Sauli Niinistö.

Kampanjen har ändå visat att beslutet igen var rätt. Ett parti, speciellt ett mindre, har inte råd att bli statist i ett enda riksomfattande val.
Det enda sättet att synas, få ut sina budskap och skilja sig från mängden är då att nominera en egen kandidat. Tänk bara: för vad ihågkoms KD i detta presidentval? Man valde att dra för gardinerna och opportunt stöda den sittande presidenten.

Europaparlamentariker Nils Torvalds har skickligt utnyttjat sin breda allmänbildning och sin personliga kännedom om både Ryssland och USA, där han bott och arbetat och vilkas språk han talar. Han behöver verkligen inte göra en laurahuhtasaari, som för YLE nämnde deltagandet i en israelisk bönefrukost och spådomen om Trumps seger som sina främsta utrikespolitiska meriter.

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Interpellation om klimatförändringen och tryggande av energiförsörjningen

Det är mycket bra att Samlingspartiet visar intresse för den pågående och skrämmande klimatförändringen. Klimatförändringen har pågått i decennier. Samlingspartiet väljer nu att kraftigt kritisera regeringen för dess miljöpolitik då det återstår fyra arbetsveckor av denna regeringsperiod. Det kan jag inte klassa som annat än blott valpolitik.
17.01.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om Finlands EU-ordförandeskap

Låt mig komma med ett frankt påstående: 2006 var året då federalismen tog några ordentliga steg framåt i det finländska EU-tänkandet. Detta av två orsaker: Europaparlamentet visade sig vara en fungerande institution och parlamentet bidrog kraftigt till att göra beslutsprocessen i EU till en tydlig politisk process- vilket också statsminister Vanhanen konstaterat i Bryssel i anslutning till servicedirektivet. Det var parlamentet och de politiska rörelserna i Europa som hade initiativet. Och det finländska ordförandeskapet hade ett gott samarbete med Europaparlamentet och tack vare det kunde många viktiga frågor inom EG-samarbetet ros i hamn.
11.01.2007 kl. 00:00

Responsdebatt om statsbudgeten för år 2007

Jag vill börja med att tacka finansministern och mina kollegor för en enkel och snabb process i att nå en överenskommelse om riksdagens ändringar i budgetboken. Men jag vill ändå ägna lite tid åt att analysera hur riksdagen använder sin budgetmakt.
13.12.2006 kl. 00:00

Interpellation om bättre villkor för kvinnor i arbetslivet

Interpellanterna lyfter upp ett tema som sysselsatt flera generationer och som fortfarande är ett delvis olöst problem, det vill säga att skapa en större jämställdhet inom arbetslivet. Oppositionen påminner om att regeringen lovat befrämja jämställdheten genom ett program med målsättningen att få bort omotiverade löneskillnader.
30.11.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om alkoholpolitiken

Oppositionen skall ha ett erkännande för en saklig och välformulerad interpellationstext. Här behövs inga teoriska och känsloladdade reaktioner. Problemet är tillräckligt allvarligt ändå.
23.11.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om barnfamiljernas situation

Det är aningen svårt att lista ut vilken samhällsgrupp oppositionen anser att regeringen har misskött mest. För fyra veckor sedan var det studenterna, för tre veckor sedan var det pensionärerna och idag är det då barnfamiljerna som lider mest.
11.10.2006 kl. 00:00

Remissdebatt om propositionen om kommun- och servicestrukturreformen

Det kan vara bra att än en gång påminna oss om varför regeringen har startat denna process. Vi vet att befolkningsunderlaget och servicebehovet kommer att ändras så pass mycket under de kommande åren, att samhällets resurser inte räcker till för att stå för notan om serviceproduktionen inte rationaliseras. Lösningen måste därför bli att stärka kommunernas möjligheter att garantera servicen.
03.10.2006 kl. 00:00