Presidentvalet 2018 kommer att gå till historien som ett slags ”mellanval”.

18.01.2018 kl. 14:11
Alla blommor blommade, men botaniken stod stilla. Med fyra dagar till förhandsröstningen i presidentvalet borde kampanjen nu vara inne i ett intensivt skede.

Med fyra dagar till förhandsröstningen i presidentvalet borde kampanjen nu vara inne i ett intensivt skede. Det är den säkert också – men mätstickan för intensitet ser nog annorlunda ut denna gång. Det är ingen statshemlighet att den sittande presidentens utgångsläge är sådant, att det varit svårt att få upp ångan i kampanjen till en ”normal” nivå.
Situationen påminner kanske om det predestinerade (åter)valet av Urho Kekkonen 1978, dock så att utbudet av alternativ nu är både större och mer kvalitativt än det var då.

Det som kanske ännu kunde elektrifiera valkampanjen lite är en opinionsmätning, som plötsligt skulle ge den sittande presidenten ett understöd som börjar på en femma – och i andra vågskålen ett ökat understöd för någon av utmanarna. Jag har fortfarande svårt att tro att 70-80 procent av väljarna på valdagen skulle vara så eniga som mätningarna hittills låtit förstå. Sådana siffror brukar man se bara i stater, som kanske inte hör till primuseleverna i demokratins skola.

Samtidigt är det inte nytt hos oss att en sittande president, som folk inte har någon orsak att ogilla, lägger sig till med ett starkt stöd över partigränserna. Det såg man 1988 med Mauno Koivisto och 2006 med Tarja Halonen. Men ingetdera valet avgjordes direkt. Det krävdes att elektorerna trädde till – respektive en andra omgång.

”Presidentval har alltid varit problematiska för SFP”. Så lyder ett mantra jag snubblade över ofta då jag 1994 skrev min pro gradu vid Åbo Akademi om just SFP:s presidentval. Mitt fokus låg på den traumatiska undantagslagen Lex Kekkonen 1973 som omintetgjorde det, som annars varit ett normalt elektorsval.
I verkligheten hade det ”problematiska för SFP” nog äldre rötter än så. De gick tillbaka till 1917–1918 då partimajoriteten vurmade för monarki, men sedan snällt fick börja rösta i presidentval i en republik.

Just då, i graduskrivandets hetta 1994, var stämningarna dock allt annat än problematiska i SFP. Elisabeth Rehn hade fenomenalt nog gått till andra omgången i presidentvalet och fick där 46,1 procent av rösterna. Nej, inte tillräckligt för att bli vald, men nog tillräckligt för att göra finländsk och framförallt SFP-historia. En biprodukt blev att partiet efter detta aldrig tvekat då det gäller att ställa upp en egen kandidat.
År 2000 var det igen Rehn, 2006 Henrik Lax och 2012 Eva Biaudet. Detta var också utgångsläget i våras då partiet gjorde sin bedömning inför det val, som självfallet redan tidigt såg ut att bli medvind för Sauli Niinistö.

Kampanjen har ändå visat att beslutet igen var rätt. Ett parti, speciellt ett mindre, har inte råd att bli statist i ett enda riksomfattande val.
Det enda sättet att synas, få ut sina budskap och skilja sig från mängden är då att nominera en egen kandidat. Tänk bara: för vad ihågkoms KD i detta presidentval? Man valde att dra för gardinerna och opportunt stöda den sittande presidenten.

Europaparlamentariker Nils Torvalds har skickligt utnyttjat sin breda allmänbildning och sin personliga kännedom om både Ryssland och USA, där han bott och arbetat och vilkas språk han talar. Han behöver verkligen inte göra en laurahuhtasaari, som för YLE nämnde deltagandet i en israelisk bönefrukost och spådomen om Trumps seger som sina främsta utrikespolitiska meriter.

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Statsministerns upplysning om målen för Finlands EU-ordförandeskap

I vilket tillstånd är EU när Finland tar över stafettpinnen från Österrike den 1 juli? Intrycket är att tyngd-punkterna i EU kommer att ligga dels vid ett effektivare bruk av existerande regler, dels vid utrikesrelatio-nerna samt vid energi, men också rättsliga och inrikesfrågor. Mera verkställighet än lagstiftning, mera utrikesrelationer än förlikningar med Europaparlamentet.
21.06.2006 kl. 00:00

Riksdagens 100- årsjubileumssession

I medlet av 1800-talet började drömmen om ett fritt Finland ta sin form. Tankar blev till ord. Runeberg, Topelius, Snellman, Cygnaeus, Lönnroth och Castren personifierade denna utveckling. På olika sätt bidrog de tillsammans till att Finlands folk fick en gemensam nationalanda som blev en förutsättning för självständigheten några decennier senare.
01.06.2006 kl. 00:00

Remissdebatt om regeringens handikappolitiska redogörelse

Att födas som handikappad i Finland innebär inte ett liv i misär som i så många andra länder. Den nordiska välfärdsmodellen har för längre sedan omfattat de handikappade. Det betyder ändå inte att vi skulle ha nått en godtagbar nivå på servicen. Handikappvården är i Finland inte på samma goda nivå som i de andra nordiska länderna. Personlig assistans och utnyttjande av modern teknologi tryggar inte normalitet i livet på samma sätt som i våra grannländer.
16.05.2006 kl. 00:00

Responsdebatt om budgetramarna för åren 2007-2011

Den sittande regeringen har nu presenterat sina sista budgetramar för denna period. Betyget är minst sagt nöjaktigt. För statsfinansernas del måste betyget bli berömligt, sade Eva Biaudet.
15.05.2006 kl. 00:00

Responsdebatten om om redogörelsen gällande EU:s grundfördrag

Jag vill börja med att göra några saker fullständigt klara. Inom Svenska riksdagsgruppen tror vi på den Europeiska Unionen! Vi är övertygade om att Finland mår bättre, och att vi har klarat oss bättre som medlem i unionen än om vi hade valt att stå utanför. Utan medlemskap i EU hade det varit ännu svårare att övervinna depressio-nen på 1990-talet, sade Astrid Thors.
10.05.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om åldringsvården

Vad finns staten till för? Jo, enligt Svenska riksdagsgruppen har statsapparaten till uppgift att träda in i de livsskeden som individen inte klarar sig på egen hand. Därför anser vi att staten skall koncentrera sig på att stöda individen under hennes första och sista år. Finland har ett bra lagstadgat stöd för våra åldringar. Men lagtexten är inte mycket värd om den inte omsätts i praktiken, sade Pehr Löv.
04.05.2006 kl. 00:00

Statsrådets utbildningspolitiska redogörelse

Statsrådets redogörelse är en positiv läsning. För det första är nivån i den finländska utbildningen rätt bra och för det andra har regeringen valt att fördomsfritt sätta fingret på de utmaningar som måste lösas. Hela vårt välstånd bygger i grunden på hur vi löser de utbildningspolitiska utmaningarna. En hög kunskapsnivå blev Finlands räddning under det svåra 90-talet. Så skall det också vara i framtiden, sade Christina Gestrin
02.05.2006 kl. 00:00