Skärgården som politisk passion

27.11.2017 kl. 11:50
Inledningsvis ett tack: det finns alla skäl att lyfta på hatten för Tidskriften Skärgårds 40-års jubileum. I fyra decennier har tidskriften tillgodosett alla skärgårdsvänner med allt mellan värdefulla hårdfakta till   romantiska betraktelser kring skärgårdstrakterna, då och nu, längs med hela vårt lands kust

Att man i synnerhet i senare tid med mestadels frivilliga krafter kan producera material av så hög klass är beundransvärt. Det är ett mycket värdefullt arbete teamet bakom tidskriften gör.

Frivilliga krafter, säg eldsjälar, har alltid varit viktiga för skärgårdssamhällena. Så var det för 140 år sedan, för 40 år sedan - och så är det idag. Utan de människor, med genuint intresse för skärgården och dess invånares välmående, som jobbar och stretar i olika föreningar, byaråd och talkogrupper ute i skärgården skulle sammanhållningen och livskvaliteten vara en helt annan i skärgårdsbyarna. Ta bara alla de som är verksamma i de frivilliga brandkårerna och i motsvarande verksamhet som till sin karaktär är betydande för grundtryggheten ute på öarna – de öar, som är svåra att nå för myndigheterna från fastlandet.

Vid sidan av att vi applåderar skärgårdsbornas anda och vilja att sträva åt samma håll ska vi inte tillåta att  statsmakten och andra offentliga myndigheter nedgraderar eller negligerar skärgården. Vi bör ständigt påminna beslutsfattare på alla nivåer om vikten av en levande skärgård och dess kulturarv. Statsmaktens förstående för skärgårdens behov har dock kommit att variera de senaste fyrtio åren.

Man kan väl säga att guldåren för statsmaktens behandling av skärgården inföll i slutet av 70-talet och under 80-talet. Då öronmärktes mycket projekt och stöd för skärgården. Något som vid denna tidpunkt hade stor betydelse för Åbolands skärgård var beskedet om att upprätta högstadieskolor i Houtskär, Korpo och Nagu. Till exempel på Houtskär mångdubblades födelsetalet under en femårsperiod efter att det blev klart att högstadieskolorna kommer till, när det tidigare fötts kanske 2-3 barn per år föddes det plötsligt 10-12 barn per år.

Självfallet finns det alltid också andra incitament för att skaffa barn – eller försöka göra det - än nivån på den lokala offentliga servicen. Men den betydelse en existerande förutsägbar, trygg uppväxtmiljö har för hela familjen skall inte underskattas.

En annan viktig milstolpe för skärgården var 1981 när Skärgårdslagen stiftades. Skärgårdslagen förpliktar staten och kommunerna att arbeta för att trygga skärgårdens näringar, trafikförbindelser, service och miljö. Skärgårdslagen betydde också instiftande av skärgårdsdelegationen, som utses av statsrådet och bevakar skärgårdens intressen och där jag personligen har äran att sitta med denna valperiod. Förutom att skärgårdsdelegationen tack vare sin parlamentariska bredd och regionala representativitet än idag är ett viktigt organ för att se efter skärgårdens intressen skall vi aldrig ge upp detta principiella krav: att skärgårdslagen fortsättningsvis binder statsmakten till att se efter skärgårdens behov och beakta effekterna för dessa trakter i allt väsentligt beslutsfattande kring trafik och annan central samhällsservice. Detta bör alltid påpekas av skärgårdens försvarare när samhället står inför ännu en förändring. Vem skall lyfta på kattens svans om inte katten själv?

Fungerande förbindelser har alltid varit en förutsättning för att man ska kunna leva och verka ute i våra skärgårdskommuner. Förbindelserna har i regel skötts med landsvägsfärjor och förbindelsebåtar, och glädjen har varit stor varje gång farkosterna har uppdaterats eller förnyats – senast med Elektra mellan Pargas och Nagu. Att tryggt och säkert i alla väder kunna ta sig hem är en grundläggande rättighet. Därför skall skärgårdstrafiken betraktas som väg över vatten – en livsbetingelse för dem, som inte har några alternativ. Därför var det också rätt att planerna på försök med användaravgifter i skärgårdstrafiken kunde skjutas i sank. Vi talat om grundläggande samhällsservice, inte nöjesåkande.

Det kanske allra viktigaste infrastrukturprojektet i Åbolands skärgård under senare år är broförbindelsen mellan Kasnäs och Lövö i Kimitoöns kommun. Bron, som byggdes 2011, har varit betydande när det gällt att  utveckla näringslivets och turismens förutsättningar ute på Kasnäsudden och på de närliggande skärgårdsöarna, samt att förenkla vardagen och tryggheten för de fast bosatta på Kasnässidan av bron. Nu bör vi outtröttligt fortsätta arbeta för en motsvarande fast förbindelse mellan Pargas och Nagu, med bland annat de goda erfarenheterna från Lövö-Kasnäs förbindelsen som vägkost. Att broprojektet mellan Pargas och Nagu är totalekonomiskt lönsamt för samhället då driftskostnaderna för färjorna och köandet faller bort är ett trafikpolitiskt men också  nationalekonomiskt faktum. Snart får Karlö sin bro. Samma byggargument, i kvadrat, kan användas också för Pargas-Nagu, detta livligast trafikerade färjepass i hela landet.

Turismens betydelse som näringsgren i skärgården stärks för varje år. På det kommunala planet har man i hela Åbolands skärgård gjort målmedvetna satsningar på turismen. Ett konkret, centralt exempel var i tiden Skärgårdens ringväg som binder samman största delen av den natursköna åboländska skärgården i ett paket för den mobila turisten – inklusive cyklisten. Att efterfrågan finns för att fortsätta utveckla skärgårdsturismen i regionen bevisas genom att det erkända resemagasinet Mondo utsett Skärgårdens ringväg till årets inhemska resmål 2017. I fjol fick Kimitoön samma erkännande.

Utvecklingen av Örö, detta forna militära forte, till ett stort turistdragplåster har gått som på räls efter att  Försvarsmakten gett allmänheten och företagare tillträde till ön. Fortstyrelsen förtjänar ett erkännande för sin aktiva roll i utvecklandet av ön till det den är idag. Modiga entreprenörer har sett möjligheterna och genom investeringar sett till att besöksnäringarna på Örö kunnat växa till sig på ett hållbart sätt - utan dåliga kompromisser för öns unika ekosystem.

Också vad gäller förvaltningsgränser och –reformer har skärgården varit i händelsernas centrum. Kommunsammanslagningarna som resulterade i nuvarande Pargas stad och Kimitöns kommun år 2009 är en av de förvaltningsmässigt sett största händelserna i regionen. Fusionen av skärgårdskommunerna föregicks av eldfängda, men ändå framtidsorienterade diskussioner. Nu, åtta år senare, har stormen bedarrat och de allra flesta verkar nöjda med – eller åtminstone har accepterat - förändringen. I grunden är det som den åboländska avisen säger i sin slogan: livet är lokalt. De små skärgårdskommunernas identitet har inte gått förlorad. En houtskärsbo är fortfarande en houtskärsbo. En dragsfjärdsbo är från Dragsfjärd.  Samarbete och framåtanda är dock fortsättningsvis viktigt, ja, allt viktigare. Alla som bryr oss om en fortsatt levande skärgård bör dra åt samma håll för att utveckla våra bygder.

Ett ständigt orosmoment i skärgården är miljön. Vår unika arkipelags välmående har orsakat mycket oro under åren. När vi för 40 år sen slängde oss i plurret och lät hunden simma och dricka havsvatten utan oro  blågröna alger, är det idag ställvis ont om varma sommardagar då vattnet är rent, svalkande och välkomnande. Eutrofieringen och övriga förändringar i miljön spökar i bakgrunden. En tid såg det ut som att vi för gott får kyssa farväl till några av våra karakteristiska arter – till förmån för arter som skarv och säl. Här är faran ingalunda över, ta bara förutsättningarna för yrkesfisket och fiskodlingen. Sedermera lyckades vi dock rädda exempelvis havsörnen, som nu är mycket livskraftig i den åboländska skärgården. En ren skärgårdsmiljö kräver kontinuerliga insatser, både på ett lokalt och globalt plan. Vi måste kämpa för att bevara vår vackra skärgård även för kommande generationer. Än är det inte för sent.

Kampen för bevarandet av en levande skärgård har alltid krävt sina intressebevakare både lokalt, regionalt och nationellt. De som talar nog talar vackert om landsbygdens och glesbygdens behov ser inte nödvändigtvis också skärgården och dess specialbehov framför sig.  Själv har jag sedan snart elva år tillbaka äran att i riksdagen dra mitt strå till stacken, nu också i egenskap av medlem i statens skärgårdsdelegation samt i den nya parlamentariska arbetsgruppen för glest bosatta områden. Utan ständig kontakt, stöd och goda råd från skärgårdspolitikens verkliga experter – skärgårdsborna själva – skulle detta arbete dock vara klart svårare, om inte omöjligt.

Ett varmt tack till de äkta skärgårdsvänner som genom att dela med sig av sina egna betraktelser, friskat upp mitt eget minne och bidragit till denna text. Ett stort grattis på 40-årsdagen till Tidskriften Skärgård, hoppas på åtminstone 40 år till av passionerad skärgårdsjournalistik.

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?
04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.
17.12.2007 kl. 12:35

Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
16.11.2007 kl. 00:00

Gruppanförande om Finlands internationella militära insatser

Gruppanförande
13.11.2007 kl. 14:50

Statsrådets redogörelse om internationell krishantering

Då vi reviderade vår krishanteringslag för drygt ett och ett halvt år sedan var många skeptiska till att Finland skulle delta i EU-operationer. Man var då rädd för att EU och FN av någon anledning skulle ha olika målsättningar. I dagens läge kan vi konstatera hur sammanflätat krishanteringsmålen är inom dessa båda organisationer. Detta visar även statsrådets redogörelse.
13.11.2007 kl. 15:16

Interpellation om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal

Oppositionens första interpellation under denna valperiod innehåller inte mycket nytt; oppositionen väljer att rikta in sig på redan bekanta frågeställningar som diskuterades redan under förra perioden. Trots att oppositionen påstår att interpellationen handlar om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal är det lätt att inse att interpellationen egentligen handlar om vårdsektorns löner.
03.10.2007 kl. 10:37

Remissdebatt om statsbudgeten för 2008

Det har nu gått ett halvt år sedan riksdagsvalet i mars och vi håller ännu på att slutföra det politiska maratonlopp som vi inledde i vintras. Oppositionen har hittat nya objekt för kritik och kräver nya satsningar. Regeringen håller däremot på med att förverkliga de målsättningar som vi gick till val med i mars – och vann valet med.
18.09.2007 kl. 15:35