Jag hade förmånen att besöka USA den här veckan tillsammans med representanter för samtliga riksdagspartier. Första anhalten var Förenta Nationerna i New York. 

Från början var det 55 länder som år 1945 ville få en tryggare världsordning till stånd. Världen stod i ruiner efter andra världskriget slut och viljan att hitta en gemensam väg framåt var stark.

Finland var inte en av grundarstaterna. Vi hade lämnat in vår medlemsansökan efter Parisfreden 1947, men Sovjetunionen ställde sig på tvären inom FN. Först åtta år senare 1955 kunde Finland bli medlem.

Under årens lopp har FN verkat för de mest utsatta i världen, för att skapa fred och ge humanitär hjälp och bistånd. Man kan också säga att FN är en del av det system vi kallar folkrätten där vi försöker sätta regler för hur världens länder ska agera sinsemellan.

FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna är säkert den mest kända konventionen som borde styra ländernas agerande.

Med tiden har det skapats en hel rad med underorganisationer inom FN. Det har också lett till att det finns för mycket byråkrati och dubbelarbete. Flera underorganisationer koordinerar inte sitt arbete och det kan inte med bästa vilja kallas för rationellt. Därför behöver FN-systemet reformeras. Det vet alla som vill erkänna realiteterna.

Den rätt nye generalsekreteraren, portugisen António Guterres, som tillträdde posten i början av året har också insett det här och satt i gång ett projekt att reformera FN. Det är bra. Men i slutändan är det medlemsländerna som avgör om det blir en ordentlig reform eller inte. Och som alltid med reformer, finns det rädslor att någon vinner och någon annan förlorar. Därför krävs ledarskap och en stor dos politisk vilja av hela världssamfundet.

Just nu lever vi en mycket osäker tid. Kriget i Syrien, läget i Afghanistan, Irak, Jemen, Ukraina, bara för att nämna några. Ett Nordkorea som kommer med upprepade hot, ett Iran som utvecklar kärnvapen och så vidare gör att världen behöver ett fungerande FN. För att bekämpa hungersnöd, koordinera flyktinghjälpen på plats i krisregioner eller att sända ut fredsbevarande soldater för att hålla isär krigande parter. För att hjälpa världens barn och kvinnor som i krigen är de som lider mest.

Finland hör med dess nuvarande regering till de länder i världen som har skurit ner på biståndet. Och visst har det också noterats i FN:s kretsar, det fick vi också klart för oss under besöket. För mig och SFP är det fullständigt klart att vi inte kan fly vårt ansvar då det gäller världens mest utsatta. Därför vill vi att biståndet höjs tillbaka till den nivå det varit på och att vi på sikt ska nå 0,7 procent av BNP.

FN:s superorgan säkerhetsrådet borde ha en stor betydelse då det gäller att försöka lösa konflikter i världen. Där sitter femton länder, av vilka Ryssland, USA, Kina, Frankrike och Storbritannien är permanenta medlemmar som också har vetorätt. Det har lett till att FN inte entydigt har kunnat fördöma övergrepp som strider mot internationell rätt. Den som vill minst bestämmer. Än har det varit Ryssland då det gällt Syrien, än Kina till exempel då det gällt Nordkorea.

I år och nästa år är Sverige medlem av säkerhetsrådet och svenskarna vill verka som brobyggare i rådet. Det var också roligt att se hur väl det nordiska samarbetet fungerar på FN-arenan. Tillsammans är Norden också här betydligt större än vart och ett land för sig.