Landskapsreformens finansieringslogik håller inte måttet

27.09.2017 kl. 11:49
Landskapsreformens finansieringslogik håller inte måttet

I hela landet har de nya kommunfullmäktigeledamöterna nu inlett sitt arbete. Ekonomin går bättre än på många år. Samtidigt har varje förtroendevald orsak att vara orolig för hur ekonomin ser ut efter att landskapsreformen trätt i kraft. En idag stabil, självförsörjande kommunal ekonomi med god skattebas kan plötsligt kastas över ända tack vare de linjedragningar regeringen gjort för landskapsreformen.

 

Vad är det då frågan om? 

 

Enligt regeringens proposition skall 12,47 procentenheter av kommunalskatten överflyttas från kommunerna till landskapen i samband med landskapsreformen. 12,47 skatteören, oberoende av hur mycket kommunerna använt för de funktioner som flyttas över till landskapen. Ett möjligt underskott kompenseras med statsandelar så att ingen kommun skall ”lida” mer än 100€ per kommuninvånare. Grovt räknat betyder det ett automatiskt underskott för flera kommuner som tills idag klarat sig bra. Men det betyder också att många kommuner som tidigare klarat sig mer eller mindre själva plötsligt blir mycket beroende av statsandelar i och med att kompensationsdelen kommer att utgöra en stor del av de kommunala budgeterna.

 

Esbos budget kommer efter reformen att till 32 % bestå av statsandelar, Grankullas till 57 % och Kyrkslätts till 36 %, bara för att ta några exempel. Kommuner som fram till det klarat sig relativt självständigt blir plötsligt mer eller mindre omyndigförklarade och helt utlämnande för statsandelssystemets nycker. Ett statsandelssystem som efter reformen inte längre kommer att byggas på objektivt mätbara parametrar, utan på en bild av hur kommunernas ekonomi såg ut före reformen. Det är en totalt irrationell och förnuftsvidrig utveckling.

 

När man kombinerar detta med den starka styrning som staten kommer att ha över landskapens ekonomi kan man med goda grunder ifrågasätta det kommunala självstyret. 

 

Hur borde vi då göra? Om vi utgår från att vård- och landskapsreformen blir av är minimikravet det, att landskapens finansieringsmodell ses över. Här ser jag två möjligheter. 

 

En möjlighet är att man i stället för att överföra ett fixerat antal skatteören överför en summa som motsvarar det kommunen spenderat på de uppgifter som landskapet skall ta över. Det skulle lämna kvar en kommunal budget som svarar mot de funktioner som blir kvar i kommunerna. Modellen är naturligtvis inte oproblematisk, men den är genomförbar. Vi vet idag med stor noggrannhet hur mycket de olika kommunerna använder för de funktioner som flyttas över till landskapen. Modellen skulle vara logisk, och den skulle leda till att den kommunala självständigheten inte skulle lida. 

 

En annan modell är införandet av en landskapsskatt. Landskapet skulle finansiera sina utgifter genom en landskapsskatt, och kommunerna sina utgifter med en kommunalskatt. Nivåerna på båda kan definieras enligt de lokala behoven, och kommunerna, liksom landskapen, skulle ha en faktisk makt över inte bara utgifter utan även inkomster. När en ny form av skatt införs finns det givetvis skäl att vara skeptisk och befara att det leder till ökade utgifter. Men alternativet i detta fall, stark statlig styrning och en förvrängning av de kommunala ekonomierna är enligt mig ett mycket sämre alternativ. 

 

Lokalt beslutsfattande leder till lokalt ansvar och sund förvaltning. Landskapsreformen riskerar att rasera mycket av detta, men än finns det tid att korrigera riktningen. Jag uppmanar regeringen att göra det. 

Anders Adlercreutz

Gruppanföranden

Riksmötets öppningsdebatt 2008

Vi inleder 2008 i samma tecken som 2007 slutade. Den globala ekonomikurvan pekar neråt, i USA har man redan gått in för stödåtgärder för att stöda den inhemska konsumtionen och i Finland skriver de ekonomiska instituten och bankerna ner sina prognoser för tillväxten 2008.
12.02.2008 kl. 15:00

Responsdebatt om statsbudgeten för 2008

Den politiska hösten går mot sitt slut i och med att vi nu tar itu med behandlingen av budgetförslaget för nästa år. Jag vill börja med att tacka kollegerna i finansutskottet för en snabb och smidig behandling, men också regeringen för ett gott utgångsförslag.
17.12.2007 kl. 15:41

Jubileumsplenum Finland 90 år

I medlet av 1800-talet, för snart 150 år sedan började tanken på ett fritt och självständigt Finland ta form, men det dröjde som vi vet ännu ett halvsekel förrän tanken blev konkretiserad. Vi har nyligen firat riksdagens, den moderna folkrepresentationens i Finland, 100-års jubileum och nu är det dags att högtidlighålla våra 90 år av självständighet.
05.12.2007 kl. 14:45

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?
04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.
17.12.2007 kl. 12:35

Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
16.11.2007 kl. 00:00

Gruppanförande om Finlands internationella militära insatser

Gruppanförande
13.11.2007 kl. 14:50