Sett från ett medborgarperspektiv, ett kommunalt perspektiv och från positionen som riksdagsledamot i ett oppositionsparti så har hela reformen kommit mycket långt bort från det som var utgångspunkten, nämligen att trygga en god och jämlik vård och omsorg i hela landet. Alla riksdagspartier är överens om att en reform måste genomföras. Finlands befolkning blir äldre och ojämlikheten mellan kommuner och landskap ökar när finländarna flyttar in till städerna. Detta är fakta. Trots att vården i Finland håller en hög nivå och ett internationellt sett konkurrenskraftigt pris så medför vårt nuvarande system att kostnaderna stiger kontinuerligt.

Det vettigaste sättet att trygga god och jämlik vård för alla till ett skäligt pris är att öka resurserna i bashälsovården. I klartext att anställa fler läkare och tandläkare till hälsovårdscentralerna för att förkorta vårdköerna och minska på trycket på specialsjukvården. Nu istället har Centerpartiets gamla dröm om självstyrande landskap i kombination med Samlingspartiets krav på konkurrensutsättning lett till att reformen startade med en kamp om vilka landskap som får ett centralsjukhus med fulljour. Sannfinländarna fungerar som tysta bolagsmän. Den första armbrytningen om fulljouren visade att partipolitiska fördelar avgjorde. Funktionalitet, totalekonomi och grundlagsenliga rättigheter fick stryka på foten.

Det paket vi nu fått till riksdagen innebär att också de delar av social- och hälsovården som är allra närmast kommuninvånarna, socialservicen och äldreomsorgen, också överförs till de nya landskapen. Faran i detta är lätt att inse. Överföringen av utkomststödet från kommunerna till Folkpensionsanstalten visar hur svårt det är att flytta för klienterna livsviktiga uppdrag från den riktiga närservicenivån, kommunen, till ett statligt verk.

SFP går till val under den gamla devisen Nära dig. Nu behövs en stark signal till regeringen att sakta ner och försäkra sig om att servicen fungerar innan man rusar med huvudet i väggen och skapar kaos.