Statsministerns upplysning om förändringarna i den utrikes- och säkerhetspolitiska samt i den EU-politiska omvärlden.

31.05.2017 kl. 15:00
Gruppanförande, Stefan Wallin, 31.5.2017.

Värderade talman,

”Det finns inte plats för känslobaserad populism då man funderar på Europeiska unionens framtid”. Så inledde statsminister Sipilä en artikel (Vieraskynä) i Helsingin Sanomat i början av mars i år.

Det är skäl att lyfta fram statsministerns starka markering: Det finns inte plats för populism. Svenska riksdagsgruppen anser att det är bra att det sägs tydligt.

Att statsministern i samma artikel säger att Finland stöder en realistisk medelväg är sedan en annan sak som inte är problemfri. Det ska jag återkomma till.

Efter en stark populistisk våg som kulminerade i Brexit och valet av Trump till president i USA, är en optimistisk tolkning av de senaste månadernas val i Europa att populismen är på tillbakagång.

Vi såg det redan tidigare i presidentvalet i Österrike, men framför allt i parlamentsvalet i Holland, i vårt eget kommunalval, och nu senast i presidentvalet i Frankrike. Även om Marine Le Pen tog sig till andra omgången, sa fransmännen ett tydligt nej till den högerpopulism och det främlingsfientliga människoförakt som ligger bakom Front Nationals värderingar.

 

Är det kanske så att Europa hajat till efter Brexit och Trump? Minsann är det hög tid att de, som tror sig lösa svåra frågor med enkla svar, alternativa sanningar och direkta lögner, lider nederlag i fria val.

 

Värderade talman,

Valet av Emmanuel Macron till president var också ett klart ställningstagande för Europa och ger välbehövligt bränsle för den viktiga debatten om unionens framtid.

 

Efter Le Pens klara förlust känns diskussionen om EU:s upplösning och förfall inaktuell. Det blåser optimistiska vindar i Europa. Dem skall vi fånga upp i politikens segel, både stora och små. Samtidigt skall vi minnas att många fortfarande saknar förtroende för Bryssel. Också detta måste vi klara av att hantera.

 

I höst, då också Tyskland förrättat sitt parlamentsval, bör Finland vara berett på att otakten, eller den flexibla integrationen,  inom unionen ökar. Den hårda kärnan – om man nu vill använda ett sådant uttryck – med de sex ursprungliga länderna i dåvarande EEC, vill påskynda utvecklingen mot ett ännu fastare sam­arbete, medan en rad andra länder, såsom de relativt nytillkomna medlemmarna i Östeuropa, vill slå på bromsen och på sin höjd skynda långsamt.

Detta är ett fullt realistiskt scenario och därför finns det skäl att fråga statsminister Sipilä, om det räcker för Finland med det han kallar ”en realistisk medelväg”? Eller behövs det något mer? Med en sådan strategi finns risken att Finland fokuserar på fel saker och hamnar i bakvattnet. Svenska riksdagsgruppen anser att Finland, tvärtom, skall ta en aktiv roll och gå i bräschen för att utveckla och stärka unionen. Vi kunde exempelvis vara vägvisare då det gäller att utveckla EU:s sociala pelare.

 

Svenska riksdagsgruppen understryker att medlemskapet i EU fortsättningsvis är det bästa sättet att ordna vår 100-åriga republiks relationer till omvärlden så att medborgarnas säkerhet och välfärd tryggas. Fler och fler medborgare börjar inse detta då man genomskådat den nationalistiskt färgade populismen, som inte har några lösningar att erbjuda. Isolationism, xenofobi och murar är inga lösningar. De är låsningar.

 

I Finlands aktiva EU-politik har Tyskland spelat, och spelar, en viktig roll. Ledaren för Finlands EU-politik, statsminister Sipilä, har uttryckt sin tillfredsställelse över att vår syn på unionens framtid överensstämmer med tyskarnas och att våra länder ser lika på frågan om möjligheterna att samarbetet fördjupas inom vissa områden i otakt.

 

Finland har alltid haft lätt med den tyska ledaren Angela Merkel. Därför är det också intressant att notera vad Merkel sade då hon i söndags analyserade den nya situationen som råder mellan Europa och dess långvariga allierade. Man behöver inte vara doktor i internationell politik för att förstå vad Merkel avsåg.

 

Vi får verkligen hoppas att den viktiga transatlantiska relationen inte tvittras sönder eller att Storbritannien efter sin olycksaliga folkomröstning glider ut i en bitter europeisk offside. Samtidigt skall vi minnas att det faktiskt är Storbritannien som valt att lämna EU – inte EU som valt att lämna Storbritannien.  

 

Värderade talman,

Samtidigt som stämningarna, sammantaget sett, är mer ljusa inom Europa, är spänningarna desto större i det globala perspektivet. Med ledare som Putin i Ryssland, Erdogan i Turkiet och Trump i USA sätts utrikespolitiken på prov. De europeiska värderingarna för liberalism, respekt för mänskliga rättigheter samt avtalsbaserat multilateralt samarbete utmanas av denna trojka, som alla på sitt håll för en ytterst oförutsägbar politik. Läget blir inte bättre av att Nordkorea med sina propagandistiska raketexperiment ökar spänningarna i östra Asien.

 

Finland måste, som en välförankrad EU-medlemsstat med ett aktivt FN-engagemang, kunna navigera rätt också i denna föränderliga terräng. Det här ställer större krav på Finland att identifiera våra nationella och strategiska intressen, och  formulera en politik som befrämjar dessa intressen.

 

Ett sådant vitalt intresse är landets säkerhet, i bred bemärkelse. I dagens läge måste Finland också ha kapacitet att bekämpa och desarmera cyberattacker och annan lömsk hybridverksamhet. Kring denna del av försvarspolitiken spelar samarbetet inom unionen en central roll. Vi bör också se till att vi har en nationell spaningslagstiftning som fyller tidens krav. Vi har inte råd att vara blåögda. Bekämpningen av alla slag av terrorism är en gemensam angelägenhet för Europa och hela världen.

 

Vid sidan av de konventionella hoten ställs utrikes- och säkerhetspolitiken inför en lång rad andra okonventionella hot, som bland annat berör miljö och klimat. Mot den bakgrunden var det ett bakslag att president Trump vid det nyss avslutade G7-mötet vägrade avslöja USA:s intentioner när det gäller klimatpolitiken och frihandeln. Det är för övrigt en intressant att paradox att ett land som Kina samtidigt talar varmt för både klimatpolitik och frihandel.

 

Det finns ett talesätt enligt vilket vi skall tänka globalt, men handla lokalt. Det är klokt sagt. Vi behöver handlingar, i stort och smått, som ökar förtroendet, samarbetet och det ömsesidiga beroendet, inte motsatsen. Här kan Finland som en liten nation med stora tankar föregå med gott exempel. Det kan vi också göra tillsammans med de övriga nordiska länderna, i enlighet med filosofin i det nyligen lanserade initiativet Nordic Solution for Global Challenges. Det bygger på dialog och partnerskap för att dela goda erfarenheter på samgällslivets varierande områden, från hållbar utveckling och jämställdhet till utveckling av trivsamma städer och livsmedelsproduktion.

 

Vi kan vara så starka vi själva vill vara. Tillsamman. Yhdessä.  

Svenska riksdagsgruppen

Gruppanföranden

Gruppanförande 28.4

Gruppanförande i debatten om interpellationen om Reumasjukhusets konkurs
28.04.2010 kl. 16:45

Gruppanförande 27.4.2010

Gruppanförande i responsdebatten om statsrådets landsbygdspolitiska redogörelse
28.04.2010 kl. 14:20

Gruppanförande 14.4

Gruppanförande i debatten om statsrådets redogörelse om livsmedelssäkerheten
15.04.2010 kl. 14:30

Gruppanförande 13.4

Gruppanförande i debatten om statsrådets redogörelse om ramar för statsfinanserna
13.04.2010 kl. 16:25

Gruppanförande 8.4

Gruppanförande i responsdebatten om regeringens redogörelse om läget i Afganistan och Finlands deltagande i ISAF-operationen
09.04.2010 kl. 09:25

Gruppanförande 7.4

Regeringens förslag till tilläggsbudget
07.04.2010 kl. 17:00

Gruppanförande 18.2

Gruppanförande i debatten i anledning av regeringens redogörelse om Afghanistan
19.02.2010 kl. 09:20