Ska vi vara oroade nu?

16.05.2017 kl. 09:37
Vid lunchtid den 24 april, mitt under regeringens pågående halvtidsgranskning, skickade Sannfinländarna ut en tweet. De jublade över att regeringen strax innan hade slagit fast att experimentet, där man kan byta ut skolsvenskan mot andra språk i den grundläggande utbildningen, ska inledas. Högst 2 200 elever i femman och sexan berörs av experimentet, som börjar 2018.

Även om Sannfinländarnas dåvarande riksdagsgruppsordförande Sampo Terho triumferande kallade beslutet för ”historiskt i finländsk språkpolitik” var slutresultatet i själva verket en besvikelse för partiet. Jag råkar veta att deras utgångskrav var femsiffrigt. Att bara 2 200 elever nu berörs betyder 3,7 procent av årskullen. Det kan man nog leva med – särskilt då man alltså vet, att det för Sannfinländarna i verkligheten handlade om ett bakslag.

 

Frågan – och risken – är närmast vad som händer då experimentet i sinom tid är slut. Avslutas det – eller byggs det ut, bit för bit för att slutligen bli permanent? Så gick det som bekant med experimentet med frivillig studentsvenska, som slutade med att frivilligheten år 2005 blev permanent. Skulle detta vara planen också med skolsvenskan finns det skäl att vara oroad. Men tillsvidare är jag mest road – över den tyngd Sannfinländarna givit åt denna fråga. Orsaken vet vi: efter otaliga uppätna vallöften och brakförlusten i kommunalvalet behöver partiet symbolsegrar att visa upp för sitt krympande fält. Detta är en sådan.

 

Att experimentet med frivillig skolsvenska skulle komma var i sig helt väntat. Efter att den förra riksdagen i mars 2015 med rösterna 134–48 förkastade medborgarinitiativet om frivillig skolsvenska över hela linjen godkände riksdagen ändå en kläm. Med rösterna 93–89 ville riksdagen att ett experiment med regionala försök skulle ”utredas”. Och då regeringen Sipilä med Sannfinländarna i ledet skrev regeringsprogram efter valet 2015 var det klart att experimentet skulle vara med. Frågan var bara hur – och var?

 

Utkastet till regeringsproposition om språkexperimenten är som bäst ute på remissrunda, som tar slut i mitten av juni. Texten var alltså klar och bara väntade på klartecken från regeringens halvtidsgranskning. Förslaget är att kommunerna, vilka som helst, själva kan anmäla sig till experimentet.

 

I texten betonas att både barnet och föräldrarna måste uppmärksammas på vad det betyder att välja bort det andra inhemska, med tanke på fortsatta studier och språkkraven i offentliga ämbeten. I texten framgår också att Utbildningsstyrelsen behöver tilläggsresurser för att kunna arrangera behövlig undervisning i svenska för dem, som bytt bort svenskan men senare behöver tillräckliga kunskaper för sin universitetsexamen eller för att få en offentlig tjänst. Väljer man bort svenskan i den grundläggande undervisningen skuffar man alltså i flera fall bara framför sig den oundvikliga inlärningen.

 

Det är också här som en av fällorna i experimentkulturen finns. I Finskhetsförbundet och Vapaa kielivalinta, som står bakom flera av de organiserade attackerna mot skolsvenskan, har man en långsiktig plan: att steg för steg urholka svenskans ställning som nationalspråk. Först den frivilliga studentsvenskan. Som ju, också enligt några av mina blåögda kolleger, skulle bli populärare om den görs frivillig. Idag vet vi fakta: antalet finska abiturienter som skriver svenskan har mer än halverats på tio år. Bland pojkarna är trenden ännu brantare. Nu får vi då experimentet med frivillig skolsvenska. Igen hör vi samma bluffargument: att populariteten ökar om den görs frivillig.

 

Påhejarnas långsiktiga plan är att då antalet unga med bristfälliga eller inga alls kunskaper i svenska ökar blir kravet på svenskakunskaper i högskolexamen i något skede orimligt och luckras upp. Därefter är det språkkraven till offentliga tjänster som framstår som omöjliga. De luckras upp eller slopas. Därefter är dominoeffekten ett faktum – och svenskans ställning som nationalspråk har fått sig en ödesdiger slagsida.

Egentligen hoppas jag att inte en enda tvåspråkig kommun ansöker om att få komma med i experimentet. Det skulle öppna upp för också den möjligheten att svenska elever kan välja bort den obligatoriska finskan. Det vore helt galet, dels eftersom finskan är nationalspråk, dels med tanke på barnens framtida möjligheter ute i arbetslivet och samhället i stort.

 

Sedan en dryg vecka tillbaka heter Finlands kulturminister Sampo Terho – som utanför politiken bland annat leder Suomalaisuuden liitto. Ett förbund, som förefaller ägna klart mer energi på att bekämpa svenskan än att främja finska språket. Det är ungefär som om Ishockeyförbundet skulle ta som sin livsuppgift att baktala fotbollen.

 

Med fyra års erfarenhet av kulturministerkobbet tror jag inte att Terho hinner göra särskilt stor skada för landets tvåspråkighet. Valperioden är redan halvvägs och regeringsprogrammet står fast. Det är inte ens sagt att Terhos ministerdagar blir särskilt många. I partiordförandevalet om en månad stöds den ledande motkandidaten Jussi Halla-Aho av dem, som irriteras av att partietablissemanget så oförblommerat baxar fram Terho som en ny Soini. Därtill är partikongressen rena rama lotteriet. Vem som helst, som hade betalt medlemsavgift den 28 april och upptagits som medlem av partistyrelsen, kan dyka upp på partikongressen i Jyväskylä den 11 juni – och rösta i ordförandevalet. Det kan gå hur som helst.

 

Ifall Halla-Aho blir ny sannfinländsk partiordförande (vilket allt fler av mina kolleger i olika partier tippar) kan vi ha regeringskris redan i sommar. Vad detta scenario skulle betyda för finländsk politik på kort och lite längre sikt kan man idag blott spekulera om.

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?
04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.
17.12.2007 kl. 12:35

Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
16.11.2007 kl. 00:00

Gruppanförande om Finlands internationella militära insatser

Gruppanförande
13.11.2007 kl. 14:50

Statsrådets redogörelse om internationell krishantering

Då vi reviderade vår krishanteringslag för drygt ett och ett halvt år sedan var många skeptiska till att Finland skulle delta i EU-operationer. Man var då rädd för att EU och FN av någon anledning skulle ha olika målsättningar. I dagens läge kan vi konstatera hur sammanflätat krishanteringsmålen är inom dessa båda organisationer. Detta visar även statsrådets redogörelse.
13.11.2007 kl. 15:16

Interpellation om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal

Oppositionens första interpellation under denna valperiod innehåller inte mycket nytt; oppositionen väljer att rikta in sig på redan bekanta frågeställningar som diskuterades redan under förra perioden. Trots att oppositionen påstår att interpellationen handlar om kvaliteten i vård och omsorg och tillgången på yrkesutbildad personal är det lätt att inse att interpellationen egentligen handlar om vårdsektorns löner.
03.10.2007 kl. 10:37

Remissdebatt om statsbudgeten för 2008

Det har nu gått ett halvt år sedan riksdagsvalet i mars och vi håller ännu på att slutföra det politiska maratonlopp som vi inledde i vintras. Oppositionen har hittat nya objekt för kritik och kräver nya satsningar. Regeringen håller däremot på med att förverkliga de målsättningar som vi gick till val med i mars – och vann valet med.
18.09.2007 kl. 15:35