Lagpaketet är massivt och flera stora frågor är ännu oklara. En huvudkomponent i vårdreformen, införandet av större valfrihet, är inte ens i riksdagen ännu.
Det lagförslaget, som kommer vara på flera hundra sidor, ska regeringen klubba i ett extrainsatt statsrådsmöte på tisdag. Samma eftermiddag ska det överlämnas till riksdagen och redan följande dag ska remissdebatten hållas eftersom regeringen vill att riksdagen ska vara klar med lagförslaget innan sommaren.
Den största reformen i landets 100 åriga historia ska hastas igenom riksdagen på drygt några veckor eftersom de partipolitiska drömmarna är viktigare än de realpolitiska konsekvenserna. Den här tidtabellen är inte tillräcklig för att riksdagen demokratiskt ska kunna genomlysa förslagen tillräckligt för att upptäcka och åtgärda eventuella problem. Men regeringen ser att klockan klämtar.
Det är tredje gången man försöker göra en vårdreform i Finland. Alla partier i riksdagen är överens om att något måste göras och det används av regeringen som argument för att man nu snabbt vill klubba igenom reformen. Men att något måste göras ger inte regeringen rätt att driva igenom vad som helst. Den här reformen har enorma konsekvenser på nästan allt i vårt land och är för viktig för att hastas igenom. Om fel görs kan det kosta samhället miljarder euro och riskera att patienter faller mellan stolarna. Den är mycket (och helt onödigt) invecklad och nästan samtliga av landets social- och hälsovårdsexperter är kritiska. Men trots att hundarna skäller, drar karavanen vidare.
Redan i januari nästa år ska val till de 18 nya landskapsfullmäktigena hållas. Ingen vet exakt deras roll. Ingen vet exakt hur stora de kommer att bli. Ingen vet vad landskapens självbestämmande betyder och ingen vet exakt hur valet kommer att förrättas. Det vi dock vet är att de inte får beskattningsrätt och att alla landskap stöps i samma form. Mellersta Österbotten med 72 000 invånare får ett landskapsfullmäktige och Helsingfors-Nyland får ett med 1,6 miljoner invånare. Hur den representativa demokratin och ansvarsutkrävande ska fungera i de nya organisationerna är oklart. Trots det drivs modellen vidare med döva öron eftersom landskapen är något nästan heligt som vissa drömt om i 50 år. Vad landskapsmodellen betyder i praktiken verkar vara sekundärt, då man förblindats av det faktum att landskapen nu är nära att skapas. En av mina kollegor beskrev känslan på ett bra sätt då han med glimmande ögon konstaterade till mig: ”Mats, vi skriver historia här”.
Den historian innebär att en kvarts miljon arbetstagare ska byta arbetsgivare, kommunernas social- och sjukvård flyttas till landskapen men att kommunerna blir kvar med fastighetsmassan och skulderna. Den betyder att en ännu oklar valfrihet införs och att vi får 18 nya landskap som inget riksdagsparti, förutom ett, vill ha. Allt ska vara på plats och fungera som om inget hade hänt den 1 januari 2019.
Århundrades största reform hade förtjänat en bättre beredning, och betydligt mindre invecklade lösningsförslag. Jag hoppas därför att den ännu faller eftersom reformen innebär en omotiverat hög risktagning för finanserna, är för invecklad, blir mer byråkratisk, minskar transparensen och den demokratiska styrningen. Något måste göras, men om vi skulle bereda vårdreformen parlamentariskt skulle vi kunna få en reform som verkligen har patienten och sjukvården i fokus - inte enbart landskap och makt.
