Regeringsperiodens inledning har präglats av en överoptimistisk tro på att system som fungerar i näringslivet, automatiskt fungerar lika i politiken. Då regeringen tillträdde valde man att ta med bara tre partier, för att den interna dynamiken skulle bli enklare. Den föregående periodens sexpartiregering hängdes ut som skräckexempel. Läckor plågade den förra regeringen, det fanns för mycket ”fett” i strukturerna, för många ministrar (17 stycken) och för många specialmedarbetare och statssekreterare. För många kockar som gjorde att förra regeringen inte fick något alls till stånd, sa man.
Juha Sipilä ville därför ha 12 ministrar. Det blev till sist 14 ministrar som inledde perioden med att inte göra ett ”vanligt” regeringsprogram, utan ett strategiskt program, som man inte skulle vara ”fastlåst” i. Ministrarna inledde perioden med att sitta första månaden i ett kontorslandskap. ”Ena resultat eller så avgår regeringen”, sa Sipilä då han själv skruvade upp förväntningarna. Det var dags för nya arbetssätt. Redan på två månader skulle det första projektet vara klart, ett ambitiöst samhällsfördrag.
Har regeringen då lyckats? Det korta svaret är nej. Personligen tycker jag att mycket av den ekonomiska politiken i regeringsprogrammet är bra. Problemet är att man inte lyckats förverkliga det.
Varför har man då inte lyckats? Trots att regeringen består av tre partier har olikheterna och prioriteringarna varit så olika. Arbetet har varit tungrott och man har varit precis lika ”fastlåst” i regeringsprogrammet som tidigare regeringar. Läckorna som plågade förra regeringen har funnits också i denna. Läckorna kring Anne Berners trafikreform var så specifika att de avsiktligt måste ha läckts, av regeringskollegor, för att skada henne och reformen.
14 ministrar har inte räckt. Arbets- och justitieminister Jari Lindström har varit sjukledig på grund av för hög arbetsbörda. Jari Lindström har inte bara haft två hela ministerier, han har också haft tre EU-ministerråd. Den höga arbetsbördan har gjort att Finlands EU-arbete i praktiken nedprioriterats, och det gäller inte bara Lindström. De få specialmedarbetarna har gjort att ”rören” in i ministerierna varit för smala för att fungera optimalt. Dessutom tog statsministern själv ägaransvarsfrågorna till sitt bord. De frågorna är ofta politiskt gift. Den här perioden har inte varit ett undantag (Tänk Talvivaara-Terrafame).
Dessutom har man haft en överoptimistisk tidtabell. Hur tänkte man lyckas få näringsliv och tre centrala fackliga organisationer med på ett samhällsfördrag på bara två månaders tid? Jo, genom hot och utpressning, vilket man försökte. Facken valde dock att syna korten, och det visade sig att regeringen bluffade. Det skulle ha funnits förutsättningar att lyckas om regeringen inte gått in som elefant i en porslinsaffär, vilket är synd. För arbetsmarknadspolitiken behöver verkligen moderniseras.
Den tumvante som blev kvar av samhällsfördraget, som blev omdöpt till konkurrenskraftsavtalet, är inte tillräckligt för att lyfta Finlands ekonomi eller för att uppfylla regeringsprogrammet. Trots det presenterade regeringen inga nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder i samband med halvtidsgranskningen. Vård- och landskapsreformen och Sannfinländarnas ordförandeval hänger som mörka moln. Tre nya ministrar ökar handlingskraften, vilket är bra, men tiden börjar bli knapp att hinna använda den.
