Efter att republikanerna under Barack Obamas tid vägrade behandla förslag till ny domare är det politiska trycket hårt på att demokraterna nu ska ge tillbaka med samma medicin. Om demokraterna blockerar processen med en s.k. ”filibuster” behövs 60 röster för att komma vidare. Republikanerna har 52.
Filibuster-hindret uppfanns för att skapa incitament för samarbete över partigränserna och för att det skulle finnas en drivkraft att föra politiken mer mot mitten och mot bredare konsensus. I dagens kompromisslösa politiska landskap är det dock minimala chanser att ett sådant samarbete skulle uppstå, i alla fall i denna fråga. I stället är det troliga att republikanerna ändrar regelboken. Med sin smala 52-48 majoritet kan de inte klara en filibuster själva. Däremot kan de ta bort filibuster-verktyget helt och hållet (med ännu mer splittring som följd).
Republikanen John McCain, en långvarig senator och förkämpe för samarbete över partigränserna, sa förra veckan i en intervju i Washington Post att det inte är troligt att man kan samarbeta i denna fråga då politiken blivit så polariserad. Gamla personligheter, som velat hitta konsensus, finns inte längre kvar. ”Vi har bara en annan miljö nu i kongressen. Människor sitter inte ner och pratar med varandra som man brukade, vilket är väldigt ledsamt”, sa John McCain.
McCain satt fingret på en känsla jag själv haft i riksdagen den senaste tiden. Politik kan ibland vara komplicerat och göra det svårt att hitta förståelse. Men, allt oftare känns det som om det är svårt att skapa förståelse eftersom den andra parten helt enkelt inte vill försöka förstå, lyssna eller sätta sig in i andra kollegors verklighet.
Att söka konsensus är inte längre speciellt trendigt, vilket antagligen gör mig otrendig. Jag tycker nämligen det är som mest stimulerande då man efter ett långt möte med förhandlingar kan nå konsensus, och undvika omröstning. Men vi som tycker så verkar bli färre, också i riksdagen, där kompromisslösheten breder ut sig.
För en vecka sedan var jag med på ett möte där vi skulle besluta om riksdagens ståndpunkt i ett ärende. Utkastet till betänkande var rätt vagt. Därför föreslog en kollega några ändringar. Ändringarna gjorde betänkandet mer kritiskt, men ändrade inte något i lagparagraferna och var således ofarliga. Förslaget var således mest kosmetiskt, för att alla skulle kunna se sig i spegeln. För mig är det självklart att stöda sådana förslag. Det kostar inte något. Ändå var det inte oproblematiskt för alla.
En kollega suckade djupt och konstaterade att vi inte har tid med kosmetiska petitesser. Vi kan rösta i stället, sa han. Utkastet hade en majoritet som skulle räcka i en omröstning, men hade samtidigt skapat en stor missnöjd minoritet, helt i onödan. Jag föreslog att vi ajournerade ärendet för att arbeta fram en kompromiss. Så blev det och kompromissen godkändes enhälligt i fredags, vilket var viktigt.
Behandlingen gjorde mig ändå djupt bekymrad. För om man inte ens vill gå sina kollegor till mötes i saker som inte har betydelse för lagparagraferna, hur kommer det då bli när vi väl kommer fram till dem.
Beredskapen att använda smala majoriteter för att snabbt tvinga igenom stora omstridda partipolitiskt drivna förändringar har ökat. Det är ledsamt eftersom det skapar en större splittring i samhället. I inget annat ärende syns detta tydligare än i den vård- och landskapsreform som vi nu har i riksdagen.
