Det mesta är stort med den här reformen. 110 personer har jobbat i organisationen som haft i uppgift att ta fram förslaget på 1003 sidor. 40 miljoner euro lär ska ha varit budgeterat bara för det arbetet.
Propositionen innehåller ändringar och stiftandet av 34 olika lagar. Den 34:e lagen av dessa är förslaget om att ändra avräkningsgrunden för klumpsumman som naturligt fått mest uppmärksamhet i åländska media. Men, de andra 33 lagförslagen är inte heller på något vis oproblematiska, även om de inte lika mycket berör Åland. Därför kommer vård- och landskapsreformen att dominera riksdagens arbete under våren, också för dem som inte sitter i de berörda utskotten.
Efter en hel del diskussion är det social- och hälsovårdsutskottet som blir huvudutskott för riksdagens betänkande. Förvaltningsutskottet får nöja sig med att göra utlåtande. Detsamma gäller finansutskottet, arbetslivs- och jämställdhetsutskottet samt, så klart, grundlagsutskottet – utskottet där förra försöket till reform föll.
För mig är hela det här reformförslaget rätt förbluffande eftersom det så tydligt är så överoptimistiskt. Alla tiders största reform ska träda i kraft redan 1.1.2019, om 18 månader, men ingen verkar på riktigt veta hur det ska se ut i verkligheten. Kommunerna i Finland blir av med social- och hälsovården till nygrundade landskap som ska få direktvalda fullmäktigen. Men skillnaderna mellan landskapen är enorma. Mellersta Österbotten och Kajanaland får landskapsfullmäktige som representerar 70 000 invånare vardera, Nyland ett enda som representerar 1,6 miljoner. Trots det stöps alla landskap i princip samma form. Reformen betyder också att över 200 000 anställda över en natt byter arbetsgivare och flyttas in i en ny organisationsstruktur. Sug på den karamellen.
Riskfaktorn och utmaningen med tidtabellen är alltså enorm. Ändå ska reformen ge en bättre sjukvård. Den ska innebära valfrihet, ökad jämlikhet och tillgänglighet. Som grädde på moset ska den på sikt ge en inbesparing på tre miljarder euro på årsbasis. Raseborgs stadsdirektör Tom Simola slår huvudet på spiken då han i ett debattinlägg konstaterar: ”Vad avses med valfrihet, vad ska den gälla? Frågan är väl egentligen helt öppen, men många tror att den betyder att man kan välja att gå dit man vill och att någon annan betalar. Om detta skulle vara fallet, hade man sannolikt hittat på detta för länge sedan. Det ska finnas en betalare också framöver, vem är det, om det ska kosta 3 miljarder mindre?”
Valfriheten är Samlingspartiets villkor för att vara med och genomföra reformen. Men den delen av reformen är inte ens i riksdagen ännu och kommer kanske tidigast i sommar. Den helheten är också långt ifrån problemfri och borde inte hastas igenom, vilket också gäller reformen i övrigt. Man borde dessutom behandla förslagen samtidigt eftersom de så starkt hör ihop.
Att reformen trots allt tuffar vidare handlar mycket om den politiska prestigen. Regeringen höll redan på att falla en gång på grund av den. Den har också indirekt kostat en partiledare, Alexander Stubb. Ingen förutom Centern vill ha landskapsreformen, ingen förutom Samlingspartiet vill ha den föreslagna valfrihetsmodellen. 80 % av befolkningens representanter i riksdagen vill alltså inte ha de här två delarna, om de skulle behandlas separat. Nu packas de dock tillsammans genom att de två regeringspartierna håller varandra som gisslan och använder sannfinländarna, mest glada över att överhuvudtaget få vara med, som stödhjul. Tidernas största reform borde beredas parlamentariskt om den ska få ett bra utfall. Det görs den inte nu. Vissa skulle därför säga att det här reformförslaget är då politiken är som sämst.
