Justitiekansler Jonkkas uttalande om problemen i lagberedningen är bara toppen av isberget, ett isberg som hotar att köra hela regeringen i sank. När riksdagen igen börjar sitt arbete om en dryg vecka kommer Juha Sipilä att avge rapport om lagberedningens bekymmer för riksdagen. Det återstår att se vad han säger, men om han inte konkret tar tag i de uppenbara problemen kan man inte dra någon annan slutsats än att han inte inser allvaret i situationen.

Katainens regering hade sina utmaningar, det förnekar ingen. Men frågan är om inte Sipilä börjar komma ikapp den vad absurditeter gäller.

Minister Berners trafikreform, som trots sina uppenbara brister på många sätt är ett modigt politiskt projekt, sköts inte ner av oppositionen utan av de egna.

Som bäst försöker man driva igenom en ekonomiskt förkastlig båt- och motorcykelskatt som utrikesminister Soini för ett drygt år sedan prisade: "Nu skall vi sätta dit juppiskotrarna och lustjakterna". Nu försöker Sannfinländarna lägga skulden på regeringskumpanerna. Få se hur det går med den saken.

Jourreformen var heller ingen fjäder i hatten för Sipiläs regering. Det uppenbara ignorerandet av fakta – och grundlagen – går inte att förbise. Integrationspengen försökte Sannfinländarna driva igenom för att lappa sitt sinande understöd. Trots att så gott som ingen expertis stödde förslaget lätt Sipilä dem hålla sig – och se det absurda lagförslaget stupa i grundlagsutskottet.

Social- och hälsovårdsreformen igen styrs av politiska passioner, inte av pragmatik. Centerns dröm om en landskapsmodell och Samlingspartiets vurm för fritt val är det enda som gäller – trots att så gott som all expertis varnar för de uppenbara problem som finns i den presenterade modellen, och den risk för skenande kostnader som den innebär. Social- och hälsovårdsminister Mattila avfärdar bekymren med att konstatera att "Sannfinländarna främst koncentrerar sig på invandringsfrågor".

De här är bara några i en lång lista på sorgliga exempel. Visst, att tro att rationalitet alltid skall driva agendan i den politiska processen är naivt. Men regeringens oförmåga att se den stora bilden för detaljerna är skrämmande. Nu är det dags att visa att man är sin roll mogen.

Varför inte börja här: ett av Juha Sipiläs mer oövertänkta vallöften var löftet om att skära ner antalet ministrar. De problem regeringen står inför beror bara till en del på det löftet, men att åtgärda det vore ett bra första steg, ett bevis på att han kan tänka om. Minister Lindström är en kapabel man som tyvärr har tilldelats en för stor portfölj. Vi behöver en separat justitieminister som mer än gärna kunde vara en jurist. Helt som professor Erik Bonsdorff konstaterade är en sammansatt jordbruks- och miljöministersportfölj inte heller oproblematisk. Låt minister Tiilikainen sköta jordbruket, och tillsätt en separat miljöminister. Och för klarhetens skull vore det skäl för Sipilä att ge ägarstyrningsportföljen åt näringslivsminister Lintilä.

Ge sedan ministrarna en tillräcklig mängd stödtrupper, och tid för en ordentlig beredning av lagförslagen.

Det är lätt att tappa målet när mycket händer, men Finland är förtjänt av strategiskt tänkande och en handlingskraftig regering. En regering som kan justera målet efter att situationer förändras, och som inte låter partipolitik gå framom nationens bästa.