Jag skulle vilja spinna vidare på diskussionen genom att kort referera till invandringspolitiken i Kanada. I november hade jag förmånen att tillsammans med en grupp politiska tjänstemän från vårt lands alla politiska läger besöka parlamentet i Ottawa och träffa den högsta staben för landets invandringsmyndigheter.
”I vårt land tävlar partierna om att ha det bästa invandringsprogrammet”, var inledningsbudskapet, vilket genast fick öronen att fladdra på de finländska gästerna.
Osökt kom tanken att på många håll i Europa har vi precis en motsatt situation.
I Kanada var flyktingpolitiken en valfråga också hösten 2015 då den nya regeringen med Justin Trudeau som premiärminister tog över. Det betydde att Kanada på tre månader mellan december 2015 och februari 2016 välkomnade 26 166 syriska flyktingar.
Det skedde med en stark politisk drive och ett brett folkligt stöd. Hur är det möjligt och vad gör de annorlunda än vi? Kan man verkligen ha ett samhälle som ser invandringen som en positiv utmaning och möjlighet?
Det ska genast sägas att det finns stora skillnader mellan Kanada och Finland, inte bara storleken. Kanada är ett land som i decennier har haft stor invandring. Under de senaste tio åren har landet välkomnat i snitt 255 000 nya medborgare per år. Det präglar mentaliteten och mot den bakgrunden är inte antalet syrier så stort.
Geografin gör också att Kanada inte har upplevt kraftfulla spontana flyktingströmmar över gränsen i likhet med vad Europa fick erfara särskilt hösten 2015.
I stället handlar flyktingpolitiken om uppsökande verksamhet och där kan vi ta den syriska kvoten på drygt 26 000 som pedagogiskt exempel. Kanada samarbetar med flyktingorganisationen UNHCR i Turkiet, Libanon och Jordanien och utgående från deras databaser valdes flyktingarna som erbjöds plats i Kanada.
Kanada sticker inte under stol med att man söker flyktingar med olika yrken som passar in i landets ekonomi, men urvalet går också ut på att komplettera familjer och beakta kvinnor som hör till riskgrupper.
Ett väsentligt drag i flyktingmottagningen i Kanada är att privata människor aktivt tar ansvar och stöder flyktingens första år i Kanada. Av den syriska gruppen backades 57 procent av nykomlingarna av staten, medan hela 34 procent av dem var privat sponsrade (resten eller 9 procent var blandfinansierade av både staten och privata aktörer).
Kanada sticker inte under stol med att man söker flyktingar med olika yrken som passar in i landets ekonomi.
I Kanada går det privata initiativet ut på att fem aktörer – det kan handla om privatpersoner, organisationer, företag, församlingar med mera – går samman om att sköta en familjeåterförening. Man har räknat ut att 21 000 dollar behövs för att finansiera flyktingens första år i landet. Efter ett år räknar samhället med att flyktingen ska vara tillräckligt integrerad för att klara sig på egna ben.
En hemlighet till varför det lyckas är att immigranter får en stark känsla av att höra till Kanada, säger invandringsmyndigheterna i Ottawa. Enligt dem spelar civilsamhällets positiva syn på invandring en central roll.
Statistiken visar att barn till immigranter klarar sig bra på arbetsmarknaden i Kanada. 67,6 procent av barn till immigranter (i åldern 25–34) erhåller högre utbildning (postsecondary education). OECDmedeltalet är klart lägre 37,6 procent.
Skulle det inte vara dags att vi i Finland tar ansats för att komma loss från den mörka och snudd på depressiva synen som per definition misstänkliggör invandring. I ett läge när den spontana invandringen nu regleras hårdare, borde vi ta vårt ansvar och precis som Kanada inleda ett liknande utvidgat samarbete med UNHCR. Jag tror att folk gärna engagerar sig för en humanare politik, om de ledande politikerna visar vägen och möjligheten erbjuds.
När ska vi få ett val här i Finland där de politiska partierna tävlar om vem som har den bästa invandringspolitiken?
