Förutom att all social- och hälsovård i framtiden sköts av landskapen, kommer också andra uppgifter att flyttas från kommunerna till landskapen. Listan på uppgifter är lång, allt från räddningsväsendet och många av de nuvarande NMT-centralernas och landskapens uppgifter till utveckling av landsbygden och regionutvecklingen.
Att skapa starka landskap har länge varit centerpartiets målsättning. Det traditionella kommunpartiet som trodde på decentraliserade lösningar förvandlades till ett regeringsparti som fattar beslut efter beslut som leder till en centralisering av service.
Samtidigt som regeringen överför uppgifter från kommunerna till landskapen har man också slagit fast att kommunernas andel av skatterna sänks med 12,3 procentenheter och ett tillfälligt skattetak införs under åren 2020-21. Varje kommun kan räkna ut hur mycket av skattemedlen i framtiden blir kvar i kommunen att användas för främst småbarnspedagogik, utbildning och tekniska väsendet.
Förslaget till vård- och landskapsreform minimerar alltså kommunernas roll och inflytande. Nu talas det om landskapen som den tredje plattformen för demokratiskt inflytande. Är det faktiskt så att det demokratiska inflytande som funnits i kommunerna nu flyttas över till landskapen?
Svaret är entydigt nej. För det första kommer landskapens befogenheter inte att vara de samma som kommunernas. Vi behandlar till exempel just nu i riksdagen lagstiftning som i stort definierar vilka sjukhus som får göra vad i framtiden. Mycket avgörs alltså via lagstiftning före landskapen börjar verka 2019. Dessutom kommer ministerierna och kommande regeringar att styra penningströmmarna till landskapen på ett nytt sätt. Staten kommer att skärpa sitt grepp om social- och hälsovården. De beslut som fattas självständigt i landskapen är av mycket ringa ekonomisk betydelse.
För det andra kommer det demokratiska inflytandet att vara på helt annan nivå än vad det är nu. Till Nylands landskap kommer att höra minst 1,6 miljoner människor och eftersom vi kommer att välja fullmäktigeledamöter via direkta val kommer många kommuner inte att ha någon representant i landskapsfullmäktige. Landskapsfullmäktige kommer att bestå av 99 ledamöter.
Samtidigt som vård- och landskapsreformen urholkar kommunernas uppgifter och den demokratiska basen, så överförs alltså varken det demokratiska inflytandet eller befogenheterna att fatta beslut, i samma mån till landskapen. Landskapen är statens förlängda arm och det är både fel och missvisande att tala om landskapen som en tredje nivå av demokratiskt inflytande.
De ekonomiska realiteterna kommer troligtvis att ge upphov till en kommunreform på sikt. Vi torde få större kommuner med mycket stympat uppdrag eftersom social- och hälsovården flyttas till landskapen. Det är alltid lätt att vara efterklok, men borde vi ändå ha gått in för den kommunreform regeringen Katainen försökte sig på förra perioden? Då kunde vi ha undvikit bland annat det verkligt stora demokratiska underskott som nu håller på att växa sig fram.
