Skarvproblematiken är inte främmande för mig. Under förra våren ledde jag en skarvarbetsgrupp tillsatt av miljöminister Kimmo Tiilikainen. Vårt uppdrag var att inom ramen för gällande lagstiftning och med beaktande av EU:s fågeldirektiv, komma med konkreta förslag för att åtgärda de problem som skarven förorsakar. I arbetsgruppen fanns personer som representerade olika intresseorganisationer, myndigheter samt miljöministeriets och jord- och skogsbruksministeriets tjänstemän och forskare. Med denna gruppsammansättning kan ni säkert förstå att det var en rätt utmanande uppgift att leda gruppen och mot den bakgrunden jag är glad över att vi lyckades åstadkomma en enhällig rapport.

Vi presenterade flera åtgärdsförslag vars syfte är att minska på den skada som skarven förorsakar. Bland annat föreslog vi att regionala samarbetsgrupper skulle skapas så att man tillsammans kan komma fram till hållbara lösningar som passar i våra olika regioner där skarven orsakar skada. Det är viktigt att involvera alla parter i konfliktlösningen och hitta lösningar som också kan fungera lokalt. Vi föreslog också att miljöministeriets direktiv ska förnyas omedelbart så att bl.a. undantagstillståndsförfaranden med tanke på t.ex. skyddsjakt ska blir mer flexibla och att bevisbördan görs lättare. Dessutom ansåg gruppen att  t.ex. fiskarna ska ha möjlighet att skrämma bort skarvar utan att behöva tillstånd.

Slutrapporten innehåller också ett viktigt avsnitt om uppföljning. Vi slog fast att man redan under hösten 2016 bör utreda vilka effekter arbetsgruppens åtgärdsförslag har haft på skarvproblematiken. Ifall problemen inte lösts på ett tillräckligt betydande sätt bör behovet av alternativa tilläggsåtgärder utredas. Regionala arbetsgrupper har tillsatts och det är bra. Men processen får inte stanna där. I skrivande stund förefaller det som miljöministeriet inte påbörjat arbetet med uppföljningen och snart är det jul. Vi har inte mycket tid kvar innan skarven börjar häcka på våra holmar och skär.

Ministeriet måste nu ta sig i kragen och visa verklig vilja att gå raskt framåt med arbetsgruppens förslag. Därför ställde jag i början av veckan ett skriftligt spörsmål till minister Tiilikainen där jag frågar vilka åtgärder ministeriet vidtagit för att följa upp de förslag vi kom med i vår rapport. Återstår att se vad han svarar. Men vi kan inte fortsätta på samma sätt som nu. Vi måste kunna kontrollera skarvbeståndet och ta lärdom av bl.a. Danmark. För mig är det viktigt att fiskenäringen har förutsättningar att leva vidare, och jag vill att man skall kunna njuta av livet i skärgården utan att luften och våra vatten förstörs av skarvens framfart. Nu hoppas jag att ministeriet och NTM-centralerna ser allvaret i situationen och jobbar aktivt framåt för en mera hållbar skarvpolitik.