EU:s identitetskris är en ledarskapskris

03.11.2016 kl. 09:10



De senaste veckorna har vi i riksdagens stora utskott ordnat en seminarieserie kring EU:s framtid. Stora utskottet är ett ganska speciellt utskott, då det sedan Finlands EU-inträde omvandlats till riksdagens EU-utskott, och frågorna vi behandlar där skär igenom samtliga andra utskott.

Stora utskottet har inte möjlighet att i detalj titta på alla EU ärenden, eftersom vi inte har sakkunskap i alla frågor och den strama tidtabellen inte heller möjliggör för oss att skaffa den. I stället delegerar vi alla ärenden till de berörda sakutskotten (15 stycken) så att ex. miljöfrågor går till miljöutskottet, sjöfartsärenden till kommunikationsutskottet och bankärenden till ekonomiutskottet.

 

Efter att ärendena där fått sin sakkunnigbehandling kommer de tillbaka till stora utskottet, där vi fattar de slutliga utlåtandena på riksdagens vägnar. Det här gör att vi i stora utskottet har en helhetsbild över EU-ärenden som ingen annan i riksdagen har. Men det gör samtidigt att vi har väldigt många ärenden att behandla och att tiden för allmänna reflektioner ofta är mycket knapp. Därför har det varit intressant att de senaste veckorna delta i vår seminarieserie kring EU:s framtid där vi fått fundera mer principiellt. Även om det är regeringens uppgift, inte riksdagens, att forma Finlands EU-politik är det viktigt att vi funderar kring framtidsfrågor då EU idag står inför en djup identitetskris.

 

Genast efter Brexit-omröstningen i Storbritannien sa i princip samtliga statschefer i Europa att EU måste förändras. Omröstningen var en väckarklocka. Folket har fått nog av Bryssel. Nu måste nya vindar ta över. Men, trots att alla verkade komma till samma slutsats, att EU måste förändras, såg jag inte en enda statschef specificera hur de ville att EU - i praktiken - skulle förändras.

 

Det är lätt att kasta ut floskler, det är svårare att sätta fingret på just vad som behöver ändras. Jag tror att en bidragande orsak till EU:s kris är just själva flosklerna. Få vill ta ägarskap och ansvar för de beslut EU fattar. För vem är EU, jo det är ju vi och i synnerhet ministrar och statscheferna. Statsministrar och presidenter sammanträder regelbundet till EU:s toppmöten, men väl på hemmaplan uttalar sig de ibland på ett sådant sätt att man undrar om de själva alls varit med på mötena. Det här behöver ändras. Jag tror att EU:s statschefer behöver börja jobba mer kollegialt och ta större samlat ägarskap för EU-frågorna. Här är det dock uppenbart att rådets ständige ordförande Donald Tusk inte är en lika stark ledare eller skicklig diplomat som hans företrädare Herman Van Rompoy, vilket gör utmaningen större.

 

EU-kommissionen har under nuvarande ledare Jean-Claude Juncker, inte heller klivit fram som ledare under denna europeiska kris. Det borde man göra. Själv trodde jag att valet av Juncker, en mångårig politisk räv, skulle innebära att kommissionen skulle bli mycket stark, till och med för stark (och partipolitiserad). Så har det inte blivit. I stället har EU-kommissionen varit ganska osynlig och till och med verkat rädd för att använda den makt som givits dem, både inom den ekonomiska politiken och handelspolitiken.

 

I en tid då utmaningarna är allt större och mer gränslösa behöver vi EU mer än kanske någonsin tidigare. Men för att EU ska kunna fungera och lösa utmaningarna måste det finnas ett större ledarskap för det gemensamma. Här tycker jag Finland behöver ta en större roll, vilket jag lyft fram under seminarieserien i riksdagen, och kommer fortsätta att betona.

Mats Löfström

Gruppanföranden

Riksmötets öppningsdebatt 2008

Vi inleder 2008 i samma tecken som 2007 slutade. Den globala ekonomikurvan pekar neråt, i USA har man redan gått in för stödåtgärder för att stöda den inhemska konsumtionen och i Finland skriver de ekonomiska instituten och bankerna ner sina prognoser för tillväxten 2008.
12.02.2008 kl. 15:00

Responsdebatt om statsbudgeten för 2008

Den politiska hösten går mot sitt slut i och med att vi nu tar itu med behandlingen av budgetförslaget för nästa år. Jag vill börja med att tacka kollegerna i finansutskottet för en snabb och smidig behandling, men också regeringen för ett gott utgångsförslag.
17.12.2007 kl. 15:41

Jubileumsplenum Finland 90 år

I medlet av 1800-talet, för snart 150 år sedan började tanken på ett fritt och självständigt Finland ta form, men det dröjde som vi vet ännu ett halvsekel förrän tanken blev konkretiserad. Vi har nyligen firat riksdagens, den moderna folkrepresentationens i Finland, 100-års jubileum och nu är det dags att högtidlighålla våra 90 år av självständighet.
05.12.2007 kl. 14:45

Regeringens redogörelse om nödcentralsreformen

När man läser statsrådets redogörelse om nödcentralsreformen får man lätt den bilden att eftersom reformen var nödvändig så fungerar den – men också att de nya nödcentralerna skulle fungera ännu bättre, och vara ännu mer produktiva och kostnadseffektiva om de bara vore större. Jag skulle egentligen redan i detta skede vilja ställa en fråga om hur många nödcentraler statsrådet anser att vi klarar oss med i Finland, men vet också att svaret på den frågan får vi först om något år. I slutet på 1990-talet fanns det 34 kommunala nödcentraler medan polisen hade 23 alarmeringscentraler. Man kan fråga sig hur många centraler vi totalt kommer att ha efter denna reform. Räcker 10 eller blir det ännu färre?
04.12.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om uppdateringen av Finlands stabilitetsprogram

Den offentliga ekonomin i Finland står inför stora utmaningar. Befolkningen blir äldre medan den arbetsföra befolkningen – och således tillgången på arbetskraft – minskar. De åtgärder som regeringen och övriga offentliga aktörer kan vidta för att korrigera situationen är endast en del i det större sammanhang där även den ekonomiska utvecklingen i världen spelar en roll.
17.12.2007 kl. 12:35

Lagen om tryggande av patientsäkerheten (2. behandlingen)

Det sades redan i samband med första behandling tidigare i veckan, men jag säger det igen: Patientsäkerhetslagen är svår eftersom rätt ställs mot rätt; rätten till liv och hälsa ställs mot rätten till arbetskonflikter. Det är klart att dessa båda rättigheter är viktiga grundpelare i vårt välfärdssamhälle. Vi litar på att våra rättigheter används på ett sådant sätt att enskilda medborgares liv och hälsa inte är i fara. Så har det också fungerat hittills, också i alla arbetsmarknadskonflikter inom vårdsektorn.
16.11.2007 kl. 00:00

Gruppanförande om Finlands internationella militära insatser

Gruppanförande
13.11.2007 kl. 14:50