Stora utskottet har inte möjlighet att i detalj titta på alla EU ärenden, eftersom vi inte har sakkunskap i alla frågor och den strama tidtabellen inte heller möjliggör för oss att skaffa den. I stället delegerar vi alla ärenden till de berörda sakutskotten (15 stycken) så att ex. miljöfrågor går till miljöutskottet, sjöfartsärenden till kommunikationsutskottet och bankärenden till ekonomiutskottet.
Efter att ärendena där fått sin sakkunnigbehandling kommer de tillbaka till stora utskottet, där vi fattar de slutliga utlåtandena på riksdagens vägnar. Det här gör att vi i stora utskottet har en helhetsbild över EU-ärenden som ingen annan i riksdagen har. Men det gör samtidigt att vi har väldigt många ärenden att behandla och att tiden för allmänna reflektioner ofta är mycket knapp. Därför har det varit intressant att de senaste veckorna delta i vår seminarieserie kring EU:s framtid där vi fått fundera mer principiellt. Även om det är regeringens uppgift, inte riksdagens, att forma Finlands EU-politik är det viktigt att vi funderar kring framtidsfrågor då EU idag står inför en djup identitetskris.
Genast efter Brexit-omröstningen i Storbritannien sa i princip samtliga statschefer i Europa att EU måste förändras. Omröstningen var en väckarklocka. Folket har fått nog av Bryssel. Nu måste nya vindar ta över. Men, trots att alla verkade komma till samma slutsats, att EU måste förändras, såg jag inte en enda statschef specificera hur de ville att EU - i praktiken - skulle förändras.
Det är lätt att kasta ut floskler, det är svårare att sätta fingret på just vad som behöver ändras. Jag tror att en bidragande orsak till EU:s kris är just själva flosklerna. Få vill ta ägarskap och ansvar för de beslut EU fattar. För vem är EU, jo det är ju vi och i synnerhet ministrar och statscheferna. Statsministrar och presidenter sammanträder regelbundet till EU:s toppmöten, men väl på hemmaplan uttalar sig de ibland på ett sådant sätt att man undrar om de själva alls varit med på mötena. Det här behöver ändras. Jag tror att EU:s statschefer behöver börja jobba mer kollegialt och ta större samlat ägarskap för EU-frågorna. Här är det dock uppenbart att rådets ständige ordförande Donald Tusk inte är en lika stark ledare eller skicklig diplomat som hans företrädare Herman Van Rompoy, vilket gör utmaningen större.
EU-kommissionen har under nuvarande ledare Jean-Claude Juncker, inte heller klivit fram som ledare under denna europeiska kris. Det borde man göra. Själv trodde jag att valet av Juncker, en mångårig politisk räv, skulle innebära att kommissionen skulle bli mycket stark, till och med för stark (och partipolitiserad). Så har det inte blivit. I stället har EU-kommissionen varit ganska osynlig och till och med verkat rädd för att använda den makt som givits dem, både inom den ekonomiska politiken och handelspolitiken.
I en tid då utmaningarna är allt större och mer gränslösa behöver vi EU mer än kanske någonsin tidigare. Men för att EU ska kunna fungera och lösa utmaningarna måste det finnas ett större ledarskap för det gemensamma. Här tycker jag Finland behöver ta en större roll, vilket jag lyft fram under seminarieserien i riksdagen, och kommer fortsätta att betona.
