SFP och svenska riksdagsgruppen har lanserat ett tio punkters konkret åtgärdsprogram för att förbättra sysselsättningsläget. Regeringen mål är 110 000 nya arbetsplatser och en sysselsättningsgrad på 72 procent. Idag ligger vi på under 70 procent. Nämnas kan att vårt goda grannland Sverige har en sysselsättningsgrad på 75 procent. Det är bl.a. en del av förklaringen till varför den svenska ekonomin rullar på mycket bättre än vår.
Framförallt borde regeringen vara mån om alla de arbetsplatser som kan skapas i landet. Så beroende som vi är av exporten, borde man visa genuint intresse för våra olika regioners styrkor och förstå att slå vakt om också de landskap där möjligheter att skapa fler jobb är goda. Det borde självfallet vara så att regeringen skulle vara ytterst intresserad att låta de områden som klarat sig väl få fortsatta förutsättningar att göra det. Mot den här bakgrunden ter sig förslaget till vårdreform också helt obegripligt. En självklarhet borde vara att Österbotten, som ett av de mest framgångsrika landskapen vad gäller näringsliv, sysselsättning, företagande och välmående, skulle höra till dem som regeringen tänker ge fulljourstatus vad gäller sjukvården. Därtill kommer naturligtvis tvåspråkigheten. Men även utan det borde Vasa Centralsjukhus och landskapet Österbotten finnas bland dem med fulljour. Därför frågar jag mig om regeringen har rätt lägesbild av våra landskap och vilken framtidspotential de besitter. Det verkar dessvärre inte som regeringen skulle känna hela sitt land.
Under budgetdebatten ställde jag vid ett flertal tillfällen frågor till statsministern om just sysselsättningen, vårdreformen och VCS. Hans svar i onsdags var minst sagt förbryllande. Först svarade statsministern att Vasa centralsjukhus status inte ändras, för att en stund senare förtydliga sig själv och meddela att status inte förändras från vad det är i förslaget. Att man får hålla samjour med primärvården och 10 specialiteter samt att man försöker trygga de språkliga specialfrågorna möjligast väl.
Är man positivt lagd, kan man ta det som ett steg i rätt riktning. Men självfallet är det så att rätten till vård på modersmålet inte kan ställas mot rätten till god vård. Reformen måste göras så att såväl rätten till god vård som rätten till vård på svenska eller finska kan tryggas i praktiken. Där räcker inte bara att försöka, utan den modell som bäst tryggar de grundläggande språkliga rättigheterna bör väljas. Vi vill inte ha en indelning i A- och B-landskap. Vi vill ha en rättvis lösning, där landskapen själva ges makt att fatta beslut om vårdens omfattning. Finansieringsmodellen måste också vara rättvis. Där finns ännu mycket i övrigt att önska. Jobbet fortsätter för fulljour vid VCS och en rättvis lösning för Österbotten.
