Det är sysselsättningen och vård- och landskapsreformen. Och det är minsann stora frågor att bita i. Regeringen har som mål att skapa 110 000 nya arbetsplatser. En ambitiös målsättning som kommer att kräva verkliga reformer. Vi får inte upp sysselsättningen med enbart finjusteringar eller tillsättande av nya arbetsgrupper.

Från SFP:s och svenska riksdagsgruppens sida har vi föreslagit 10 konkreta åtgärder som skulle skapa flerarbetsplatser, medföra en större jämställdhet på arbetsmarknaden och ta bort onödiga hinder för att ta emot arbete. Bland annat vill vi förnya hemvårdsstödet och systemet för familjeledigheterna. Det är oroväckande att Finland har färre kvinnor i arbetslivet än de övriga nordiska länderna. För att minska på löne- och pensionsskillnaderna mellan kvinnor och män behöver vi en reform av familjeledigheterna. Familjerna ska naturligtvis själva få välja, men strukturerna måste vara sådana att de inte bildar kvinnofällor.

Regeringen har också missat en annan stor och synnerligen viktig del av arbetslivet, nämligen välmående i arbetet. Varje år sätter vi ca 25 miljarder euro på  sjukpensioner, sjukfrånvaro och arbetsolycksfall. Självfallet handlar det också delvis om kroniska sjukdomar och olycksfall. Men uppenbart är att en större satsning på arbetshälsa och rehabilitering skulle spara pengar åt samhället och öka produktiviteten samtidigt som det också skulle förbättra individernas livskvalitet. Det är väldigt viktigt att vi på allvar börjar satsa på arbetshälsan, inte minst med tanke på att regeringen vill förlänga arbetskarriärerna. Om vi ska orka jobba längre, måste vi också förstå att satsa på välmående.

Den andra frågan som kommer att dominera arbetet är vård- och landskapsreformen, en riktig långkörare. Förra veckan släpptes ett enormt lagpaket gällande vårdreformen på utlåtanderunda. I lagpaketet hade jag förväntat mig få se en ordentlig språkkonsekvensbedömning, men fick besviket konstatera att någon sådan inte gjorts. Reformen är otroligt omfattande och berör så gott som alla finländare, och vi har all rätt att kräva en ärlig, öppen analys av konsekvenserna. Förslaget att Vasa centralsjukhus inte skulle vara ett s.k. fulljoursjukhus är tyvärr ytterligare ett bevis på hur vår nuvarande regering nonchalerar den svenskspråkiga befolkningens rätt till vård på eget modersmål. Reformen handlar nu om centerdriven maktpolitik där de svenskspråkiga medborgarnas rättigheter kommer i kläm. Jag och SFP kommer att fotstätta kräva en ordentlig språkkonsekvensutredning. Något annat kan inte accepteras. Därtill är det så att det utöver tvåspråkigheten finns många andra sakargument som talar för VCS, men som regeringen väljer att blunda för. På det lokala planet är det viktigt att slå vakt om Jakobstads sjukhus framtid och tillgång till allmänjour dygnet runt. Viktigt är också Kronobys möjlighet att även framöver kunna vända  sig mot Karleby då det gäller vården. Något som regeringen tack och lov tycks inse.

SFP kommer att fortsätta vara det alerta, konstruktiva oppositionspartiet som inte räds för att ryta till då det behövs. Rättvisa i beslutsfattandet, förmåga att se till alla medborgares bästa  och ett äkta engagemang för att föra Finland framåt är vad vill erbjuda.