Har man en båt som enligt båtregistret är längre än 5,5 meter eller har en motoreffekt på minst 15 kilowatt (20,4 hästkrafter) uppbärs uppskattningsvis 100–300 euro i skatt från och med 2017.
Skatten skulle också gälla motorcyklar, mopeder och motorkälkar – som deras ägare redan betalat både mervärdesskatt och inte helt modesta bränsleskatter för.
Förslaget är dock inte nytt. Det dök upp redan i regeringsförhandlingarna våren 2011, starkt påhejat av vänsterpartierna och De gröna.
Jag lyckades dock torpedera förslaget genom att visa att det var socialt orättvist: båtskatten hade varit platt, lika stor för lågpensionstagarens 25-hästars aktersnurrebåt som för miljonärens trettio meters muskelbåt.
Förslaget föll sedan, föga överraskande, på sin egen omöjlighet.
Nu är förslaget igen på bordet och kommer så småningom till riksdagen.
Jag tänker definitivt att motsätta mig det.
Nej, inte för att jag skulle förneka statens behov av mera skatteinkomster. Inte heller för att skatten skulle knäcka särskilt många båtägare. Däremot vore båtskatten dyr att både administrera och bära upp.
Dessutom tycks de bärande argumenten för skatten vara minst sagt fåniga. Eller vad sägs om sannfinländarnas ordförande, utrikesminister Timo Soinis ord: med båtskatten kommer man äntligen åt ”herrarnas lustjakter och yuppieskotrar”.
Varför sade Soini inget om pensionärens eller den långtidsarbetslösas gamla aktersnurrebåt?
Båtskatten är också en olycklig skatteform. I finländsk skattepolitik har vi längre försökt undvika punktskatter av det slag Aho-regeringen (1991–95) var duktig på.
Vi minns ju charterskatten på utlandsresor, teleskatten på våra telefonräkningar och den berömda ”tillfälliga” fordonsskatten, vars tillfällighet nu är inne på sitt tredje decennium.
Varför är då punkskatter dåliga? Jo, eftersom deras enda uppgift är den fiskala, alltså att hämta in skatter. De har sällan någon nämnvärd styrande effekt. Punktskatterna är inte förankrade i ett skattepolitiskt helhetstänkande och blir därför svåra för vanligt folk att begripa sig på.
Därtill är punkskatter, speciellt nya sådana, alltså dyra att administrera och bära upp. Hur mycket av de tilltänkta 50 miljonerna skulle gå till utpostning och byråkrati?
Dessutom är båtregistret enligt uppgift inte helt uppdaterat. Vissa skulle betala, andra kanske inte.
Båtskatten är onödig, olycklig och orättvis. Staten behöver mera skatteinkomster, men genom en politik och befrämjar sysselsättning, företagsamhet och flit. Det är en klar bättre väg att gå än att förvandla landets alla 200 000 båtägare till punkskatteboskap – för att man vill komma åt ”herrarnas lustjakter i och yuppieskotrar”.
