Snabbt blev Finland känt som ett initiativrikt, konstruktivt och visionerande brobyggarland, som följde den gamla kommunalarens visdom: tar man helhetsansvar för hela kommunen kan man också göra mest nytta för den egna byn.
Bland annat tog Finland initiativ till att ge EU en nordlig dimension, med fokus på det arktiska samarbetet. Det var ett framsynt förslag eftersom vi visste, att de arktiska områdenas betydelse växer nu och i framtiden. Också i EU:s persongalleri märktes snart belöningen för våra konstruktiva insatser för helheten. Ovanpå vår nationella kvot för blåvita tjänstemän i EU-apparaten valdes personer som Sixten Korkman, Jacob Söderman och Sirkka Hämäläinen till toppositioner.
Finland hade alltså med bravur intagit sin roll som roder på EU-arenan, något jag på nära håll fick bevittna i egenskap av dåvarande Europaminister Ole Norrbacks specialmedarbetare i utrikesministeriet 1995–98.
Det var då det.
Under det senaste året har jag, inte minst via riksdagens utrikesutskott, med häpnad följt med det, som påstås vara regeringens EU-politik. Ja, vilken EU-politik? Den är lika svår att få syn på som en knappnål i en höstack.
Den gångna sommaren har varit beskrivande för vad det handlar om. När EU efter brexitomröstningen står inför sin största förändring sedan Berlinmurens fall 1989 reagerar det officiella Finland med en gäspning.
Då EU.s utrikesministrar sedan krismöttes direkt efter folkomröstningen valde vår utrikesminister att semestra. Men före folkomröstningen fanns det minsann nog tid att – ”i egenskap av partiledare” – åka till London, för att fjäska med Ukip-partiets storljugande sluggerledning.
Också i sina ställningstaganden och utspel i andra väsentliga EU-frågor, ta bara flyktingkrisen, har regeringen framstått som närmast ointresserad och anemisk. Däremot har energin nog räckt åt till att på hemmaplan strama åt asyllagarna och försvåra familjeåterföreningar.
Regeringen är alltså på god väg att slarva bort arvet efter Paavo Lipponen, en statsminister (1995–2003) med en klar vision och passion för Europa. Vi har blivit drivved i EU-politiken. Att denna konkurs sker exakt i den tid, då EU genomlever sina kanske största kriser någonsin och behöver alla sina framsynta visionärer, är en tragikomisk paradox.
En politiskt och sociologiskt intressant iakttagelse är för sin del vad som också händer då den regering, som enligt grundlagen leder EU-politiken, istället väljer att köra in huvudet i busken. Jo, det uppstår ett tomrum, ett vakuum. Tomrum tenderar alltid att fyllas av något – någon – annan. Så sker också nu, med rasande fart dessutom.
In på arenan kommer nämligen istället republikens president, som tidigare regeringar och riksdagar med viss möda lyckats knuffa bort från EU-frågorna. Inte så att presidenten nu skulle ha åtagit sig den operativa skötseln av EU-frågorna. Men nog så, att han helt klart börjat axla rollen som ledande politisk opinionsbildare kring bärande EU-frågor – ta bara talet inför ambassadörsdagarna nyligen. Han fyller alltså elegant ett tomrum, som regeringen och statsministern lämnat gapande.
Nej, presidenten kan inte anklagas för att han inom ramen för sina befogenheter höjer profilen i debatten om EU och Finlands roll i unionen. Däremot är det frapperande att regeringen i sin flathet sätter sig på publikläktaren, tar på sig hörlurarna och låter allt detta ske.
I dagens darriga Europa och osäkra värld i behov av ytterligare ömsesidigt beroende och förtroendefullt internationellt samarbete är Finlands folk är betjänt av en utrikes- och en EU-politik, som återspeglar våra historiska ambitioner: konstruktivitet, visionerande, brobyggande, helhetstänkande. Just nu åker vi i expressfart i den andra riktningen.
Denna olyckliga utveckling är en nationell angelägenhet. Därför är det också en vi måste vi lyfta upp till öppen allmän debatt i riksdagen, som i dag tisdag återupptar sitt arbete.
