Rodret blev drivved

06.09.2016 kl. 13:41
Efter att Finland blivit EU-medlem i början av 1995 fattade vi med den högsta politiska ledningens goda minne ett aktivt grepp om vårt historiska medlemskap i det europeiska samarbetets allra heligaste.

Snabbt blev Finland känt som ett initiativrikt, konstruktivt och visionerande brobyggarland, som följde den gamla kommunalarens visdom: tar man helhetsansvar för hela kommunen kan man också göra mest nytta för den egna byn.

Bland annat tog Finland initiativ till att ge EU en nordlig dimension, med fokus på det arktiska samarbetet. Det var ett framsynt förslag eftersom vi visste, att de arktiska områdenas betydelse växer nu och i framtiden. Också i EU:s persongalleri märktes snart belöningen för våra konstruktiva insatser för helheten. Ovanpå vår nationella kvot för blåvita tjänstemän i EU-apparaten valdes personer som Sixten Korkman, Jacob Söderman och Sirkka Hämäläinen till toppositioner.
Finland hade alltså med bravur intagit sin roll som roder på EU-arenan, något jag på nära håll fick bevittna i egenskap av dåvarande Europaminister Ole Norrbacks specialmedarbetare i utrikesministeriet 1995–98.
Det var då det.
Under det senaste året har jag, inte minst via riksdagens utrikesutskott, med häpnad följt med det, som påstås vara regeringens EU-politik. Ja, vilken EU-politik? Den är lika svår att få syn på som en knappnål i en höstack.
Den gångna sommaren har varit beskrivande för vad det handlar om. När EU efter brexitomröstningen står inför sin största förändring sedan Berlinmurens fall 1989 reagerar det officiella Finland med en gäspning.
Då EU.s utrikesministrar sedan krismöttes direkt efter folkomröstningen valde vår utrikesminister att semestra. Men före folkomröstningen fanns det minsann nog tid att – ”i egenskap av partiledare” – åka till London, för att fjäska med Ukip-partiets storljugande sluggerledning.

Också i sina ställningstaganden och utspel i andra väsentliga EU-frågor, ta bara flyktingkrisen, har regeringen framstått som närmast ointresserad och anemisk. Däremot har energin nog räckt åt till att på hemmaplan strama åt asyllagarna och försvåra familjeåterföreningar.
Regeringen är alltså på god väg att slarva bort arvet efter Paavo Lipponen, en statsminister (1995–2003) med en klar vision och passion för Europa. Vi har blivit drivved i EU-politiken. Att denna konkurs sker exakt i den tid, då EU genomlever sina kanske största kriser någonsin och behöver alla sina framsynta visionärer, är en tragikomisk paradox.

En politiskt och sociologiskt intressant iakttagelse är för sin del vad som också händer då den regering, som enligt grundlagen leder EU-politiken, istället väljer att köra in huvudet i busken. Jo, det uppstår ett tomrum, ett vakuum. Tomrum tenderar alltid att fyllas av något – någon – annan. Så sker också nu, med rasande fart dessutom.

In på arenan kommer nämligen istället republikens president, som tidigare regeringar och riksdagar med viss möda lyckats knuffa bort från EU-frågorna. Inte så att presidenten nu skulle ha åtagit sig den operativa skötseln av EU-frågorna. Men nog så, att han helt klart börjat axla rollen som ledande politisk opinionsbildare kring bärande EU-frågor – ta bara talet inför ambassadörsdagarna nyligen. Han fyller alltså elegant ett tomrum, som regeringen och statsministern lämnat gapande.

Nej, presidenten kan inte anklagas för att han inom ramen för sina befogenheter höjer profilen i debatten om EU och Finlands roll i unionen. Däremot är det frapperande att regeringen i sin flathet sätter sig på publikläktaren, tar på sig hörlurarna och låter allt detta ske.
I dagens darriga Europa och osäkra värld i behov av ytterligare ömsesidigt beroende och förtroendefullt internationellt samarbete är Finlands folk är betjänt av en utrikes- och en EU-politik, som återspeglar våra historiska ambitioner: konstruktivitet, visionerande, brobyggande, helhetstänkande. Just nu åker vi i expressfart i den andra riktningen.
Denna olyckliga utveckling är en nationell angelägenhet. Därför är det också en vi måste vi lyfta upp till öppen allmän debatt i riksdagen, som i dag tisdag återupptar sitt arbete.

Stefan Wallin

Gruppanföranden

Responsdebatt om budgetramarna 2008-2011

Jag vill tacka kollegerna i utskottet för en saklig behandling av statsfinanserna för de kommande fyra åren. Budgetramarna, som oppositionen förstås anser vara för snäva, är spikade med ansvar. Vi kan inte fördela pengar som vi inte har. Att sysselsättningsläget förbättras är en förutsättning för att vi skall kunna hålla en hög nivå på och utveckla servicen i framtiden. Nyheten om att BNP ligger på över 5 procent högre nivå än för ett år, att arbetslösheten är 1,6 procentenheter lägre än för ett år sedan och 60 000 fler är sysselsatta visar att Finland är på rätt väg.
19.06.2007 kl. 00:00

Regeringens rambudget för åren 2008-2011

Det är både rätt och klokt att försvara en ansvarsfull och strikt budgetpolitik. Det är rättvist gentemot kommande generationer. Då oppositionen vill använda mer av statens pengar, är det skäl att minnas att regeringens budgetutgifter är 180 miljoner större – hela 14 procent större - än föregående regerings budgetra-mar. Större utgiftsökningar än så, skulle vara ansvarslöst.
29.05.2007 kl. 15:15

Riksdagens 100-års jubileumsplenum

Då vi talar om historia, minns vi ofta bara de banbrytande skedena – de stora ögonblicken. Ändå är det så, att historien går framåt med små steg. Ibland så små att vi inte märker dem – förrän långt senare.
23.05.2007 kl. 14:30

Statsrådets meddelande om regeringsprogrammet

"Finland tillhör alla, oberoende av bostadsort, livssituation, modersmål eller etnisk bakgrund. Medborgarna skall garanteras rätten att påverka samt delta och vara delaktiga i beslutsfattandet". Denna markering i inledningen av regeringsprogrammet är viktig – och en stor utmaning för regeringen. Men det är också viktigt att säga ut att detta är regeringens vilja. Svenska riksdagsgruppen är mycket nöjd över det regeringsprogram som de fyra regeringspartierna har enats om under Matti Vanhanens ledning.
24.04.2007 kl. 15:30

Interpellation om klimatförändringen och tryggande av energiförsörjningen

Det är mycket bra att Samlingspartiet visar intresse för den pågående och skrämmande klimatförändringen. Klimatförändringen har pågått i decennier. Samlingspartiet väljer nu att kraftigt kritisera regeringen för dess miljöpolitik då det återstår fyra arbetsveckor av denna regeringsperiod. Det kan jag inte klassa som annat än blott valpolitik.
17.01.2007 kl. 00:00

Statsministerns upplysning om Finlands EU-ordförandeskap

Låt mig komma med ett frankt påstående: 2006 var året då federalismen tog några ordentliga steg framåt i det finländska EU-tänkandet. Detta av två orsaker: Europaparlamentet visade sig vara en fungerande institution och parlamentet bidrog kraftigt till att göra beslutsprocessen i EU till en tydlig politisk process- vilket också statsminister Vanhanen konstaterat i Bryssel i anslutning till servicedirektivet. Det var parlamentet och de politiska rörelserna i Europa som hade initiativet. Och det finländska ordförandeskapet hade ett gott samarbete med Europaparlamentet och tack vare det kunde många viktiga frågor inom EG-samarbetet ros i hamn.
11.01.2007 kl. 00:00

Responsdebatt om statsbudgeten för år 2007

Jag vill börja med att tacka finansministern och mina kollegor för en enkel och snabb process i att nå en överenskommelse om riksdagens ändringar i budgetboken. Men jag vill ändå ägna lite tid åt att analysera hur riksdagen använder sin budgetmakt.
13.12.2006 kl. 00:00