Ett utträde kommer få direkta konsekvenser för Storbritanniens politik. David Cameron kommer sannolikt tvingas avgå som premiärminister för ett parti som han för bara ett år sedan i valet ledde till en (överraskande stor) seger. Segern var Camerons förtjänst, inte de ”back-benchers” som nu motsätter sig EU-medlemskapet.
Om Storbritannien röstar för att lämna EU infinner sig genast frågan om var landets plats i världen ska vara i framtiden. Svaret på den frågan (och vem som kan svara på den) är oklart.
Ekonomiskt är den osäkerhet, ett EU-utträde skulle innebära, det sista som världsekonomin nu skulle behöva. Men inte heller för Storbritannien är det ett önskvärt scenario. Storbritanniens finansministerium bedömer, i sitt minst pessimistiska scenario, att landets ekonomi skulle sjunka med 3,6% på två år samtidigt som antalet arbetslösa skulle stiga med 520 000.
Londons finanssektor har också hotat med flytt. Finanssektorn har, efter alla skandaler, liten eller ingen sympati hos den stora allmänheten. Men sektorn sysselsätter ändå 1,2 miljoner människor och är en betydande del av Storbritanniens serviceekonomi, som står för 78 % av BNP. Ännu viktigare är sektorn som exportnäring. Det går inte att vifta bort. Andra globala företag kommer tveka att fortsätta investera i Storbritannien om landets relation till EU:s inre marknad blir oklar.
USA har också varnat Storbritannien att man inte har någon gräddfil att vänta i förhandlingen om frihandelsavtal med USA, ifall man lämnar EU. Man får ställa sig längst bak i kön.
USA och andra aktörer har vid sidan av det rent ekonomiska också varnat för de säkerhetspolitiska och historiska aspekterna, som är än viktigare. Fred i Europa kan inte värderas i pengar och EU har varit världshistoriens mest framgångsrika fredsprojekt.
Om Storbritannien trots detta röstar för att lämna kan det ge kraft åt högerextrema Marine Le Pen inför presidentvalet i Frankrike och de alternativa krafterna inför valet till den tyska förbundsdagen, som båda sker nästa år.
Riskerna med det skulle vara enorma både socialt och ekonomiskt där solidaritet och internationellt samarbete skulle misstänkliggöras på samma sätt som vi redan idag ser i Polen och Ungern, samtidigt som vi ekonomiskt skulle bli fattigare. I nationalismens stöveltramp, och utan samarbete, kan fred i Europa på sikt inte tas för givet.
På den brittiska ambassadens sommarmottagning för en vecka sedan sa en högt uppsatt diplomat åt mig att man hoppas att väljarna kommer att tänka rationellt och inte emotionellt. Att välja med hjärnan inte med hjärtat. Så gjorde skottarna i deras folkomröstning om självständighet.
Men det är just här som misstaget i kampanjen har begåtts från ”Bremain”-sidan. Ja-sidan har fokuserat nästan uteslutande på rationella ekonomiska argument, som är mycket viktiga, men som är avlägsna från många människors vardag.
Medan nej-sidan trummat ut nationalistiska och emotionella budskap (och lögner) och underblåst rädslor för invandring och globalisering har få på ja-sidan talat om emotionella aspekter och på ett trovärdigt sätt utmanat populismens enkla svar på svåra frågor.
Ett undantag var den brittiska parlamentsledamoten Jo Cox som mördades brutalt på ett kampanjmöte i torsdags. Jo Cox kämpade emot populismens allt mer hätska argument. Efter mordet på henne har debatten blivit mer sansad. Men ingen ska behöva betala med sitt liv för att en politisk debatt ska hållas sansad. Vi som tror på ett öppet och demokratiskt samhälle har alla ett ansvar att hålla sans och sak i debatten så att inte den rädsla som populismen rider på utvecklas till hat. För som Jo Cox man sa efter mordet: ”Hat har inte en tro, ras eller region. Det är gift”.
Den brittiska EU-debatten har varit giftig. Trots det är min starka förhoppning ändå att det sunda förnuftet ska vinna så att britterna stannar i EU.
