Samlingspartiets nyvalda ordförande Petteri Orpo kommer att bli ny finansminister och det innebär att det kommer att ske flera ministerbyten. Som ett av sina första förslag lyfte Orpo fram behovet av att öka antalet ministrar för att göra regeringen mera funktionsduglig. Trots att kravet på basen av tidningsuppgifter också fick stöd hos Sannfinländarna så motsatte sig statsminister Sipilä förslag och regeringen fortsätter som tidigare med 14 ministrar. Det var en stor felbedömning från första början tillsätta en regering där ministrar till och med har flera ministerier att sköta och tyvärr verkar statministern låta sin egen prestige gå före regeringens bästa också nu.
De två ministrar som har de mest överdimensionerade ansvarsområden är arbets- och justitieminister Jari Lindström samt jord- och skogsbruksminister och miljöminister Kimmo Tiilikainen. Eftersom jag med mina ansvarsområden följer Tiilikainen på nära håll så ser jag hur utmanande hela arrangemanget är och kan konstatera att det går ut över beslutsfattandet.
Senaste regering hade en jord- och skogsbruksminister med egen statssekreterare, en miljöminister som också hade egen statsminister och en bostadsminister. Statsekreterarna är de enda som kan ersätta ministern i EU:s olika ministerråd så de ministrar som inte har någon statsekreterare ska själv var på plats i Bryssel varje möte för att Finlands plats inte ska stå tom. Det innebär att Kimmo Tiilikainen ska försöka sköta uppgifter som fem personer delade på i den senaste regeringen. Det säger sig självt att det är omöjligt.
Makten finns alltid någonstans och hinner inte ministern ta den så är det tjänstemän som sköter ärendena eller så blir de oskötta. Problemet med det är inte att tjänstemännen skulle sakna kompetens utan deras position innebär att de inte kan göra nödvändiga politiska beslut. Till det har vi folkvalda och politiskt tillsatta statssekreterare som byts ut när valperioden är slut i enlighet med folkets vilja.
Problemet kom tydligt fram i tisdags när regeringen svarade på fyra oppositionspartiers interpellation om regeringens jordbrukspolitik. Trots att jordbruket lever i sin djupaste ekonomiska kris sedan nödåren under kriget så skjuts livsavgörande beslut fram till hösten. Så här kan det inte få fortsätta. Jord- och skogsbruket förtjänar faktiskt en egen minister!
