- Det är väsentligt att vi för en aktiv diskussion om ämnet. Men det är inte rätt att undfly det ansvar man blivit tilldelad som riksdagsledamot. Visst, det skulle vara bekvämt att undvika att ta ställning till frågan och hänvisa till en kommande folkomröstning då man av en väljare blir tillfrågad om hur man förhåller sig till NATO. Som folkvald måste man dock även fatta svåra beslut - och stå för sin åsikt.

- Vi ordnade inte en folkomröstning om Lissabon-fördraget som på många sätt medförde mer djupgående säkerhetpolitiska, ekonomiska och politiska konsekvenser än vad ett potentiellt NATO-medlemskap skulle medföra.

Ett möjligt NATO-medlemskap är ett stort steg för ett land som Finland - inte i praktiken, men som en symbolfråga. Vi ser alliansfriheten som en viktig del av den nationella identiteten. Vår kommande försvarslösning kan se ut på många sätt, och ett ökat nordiskt samarbete är ett av alternativen. Alla de här alternativen bör begrundas. Men det här - liksom all säkerhetspolitik - är en känslig fråga. Den bör beredas försiktigt, med stark utrikes- och försvarspolitisk sakkunskap - och gärna i nära samarbete med Sverige.

- En folkomröstning lämpar sig dåligt för ett ärende som gäller säkerhetspolitik. Vi vet hur aktivt vårt östra grannland på olika sätt strävar till att påverka folkopinionen redan idag. Vi kan blott ana vilken propagandaoffensiv en folkomröstning skulle medföra. Att tala om en fri viljeyttring i det skedet är inte realistiskt, avslutar Adlercreutz.