Orättvisan har också slagits fast i vetenskapliga undersökningar. En är gjord av Jordbrukets ekonomiska forskningsanstalt MTT, numera LUKE, och den andra är gjord av Konsument- och konkurrensverket, KKV. Båda rapporterna visar att handelns förhandlingskraft är mycket starkare än både livsmedelsindustrins och böndernas. Mjölken kan fungera som exempel. Mellan åren 2008-2012 har handelns andel av mjölkprodukterna vuxit från 22,1 procent till 26,5 procent. Utvecklingen är densamma i övriga produktsortiment.
Med detta som bakgrund skrev de sittande regeringspartierna i sitt program att det ska göras en utvärdering av vår konkurrenslagstiftning. Arbets- och näringsministeriet tillsatte i fjol höstas en bred arbetsgrupp med uppgift att utvärdera förändringsbehovet. Gruppen ska också ge förslag till hur lagen ska moderniseras för att fylla nutidens krav och också söka andra förändringsbehov. Gruppen publicerade i senaste vecka en mellanrapport. Bland jordbrukarna var förväntningarna högt ställda men tji fick vi. Arbetsgruppen konstaterar visserligen att de olika aktörernas stora skillnader i förhandlingskraft kan leda till oskäliga kontraktsvillkor och förfaringssätt men några förslag om att ändra på lagstiftningen ger mellanrapporten inte. Handeln är givetvis nöjd med rapporten och konstaterar att vi med lagstiftning och normer inte kan förbättra lönsamheten i livsmedelsproduktionen. Tro det den som vill.
Arbetsgruppens rapport andas en stor flathet inför den orättvisa situationen. Hur besvärlig situationen riktigt är kom till synes då den förra riksdagen stiftade lagen som slog fast att den handelskedja som har över 35 procent av dagligvaruhandeln har en dominerande marknadsställning och ska granskas noggrannare av KKV. Då inträffade något som jag som riksdagsledamot inte upplevt vare sig före eller efter den processen. Inget av stora livsmedelsförädlingsföretag vågade komma som sakkunniga till riksdagen utan de meddelade att de inte hade kommentarer till lagstiftningen. Detta gällande en lag som berörde kärnan i deras verksamhetsomgivning. Bland livsmedelsförädlarna härskar rädslan för att göra sig impopulär hos de två stora – och se sina produkter plockas bort ut hyllorna för en kortare eller längre tid.
Oberoende av arbetsgruppens mellanrapport kvarstår behovet av rejäla spelregler, skriftliga kontrakt och avtal som också innehåller priser. Som det nu är så är det alltid bonden som tar smällen och blir med Svarte Petter. Det finns fungerande exempel i andra EU-länder. Handelsombudsman i England och strikt lagsstiftning med uppföljande myndighetsövervakning och sanktioner för den som bryter mot dem i Spanien. Regeringen måste agera om Finlands livsmedelssektor ska överleva.
