Detta då den inte enbart inkluderar social- och hälsovården utan också andra förvaltningsområden som man både vill flytta ner från staten och upp från kommunerna till en ny landskapsmodell. Det här är ju en förvaltningsmodell som vi redan långt har på Åland och som också Sverige och många andra länder har.
I reformens inledning talade man om att skapa 18 stycken ”självstyrda områden”, kring dagens finländska landskap. Det här var en benämning jag inte tyckte om. I Finland finns 19 landskap, men bara ett av dem är på riktigt självstyrt, Åland. I samband med att utredningsman Lauri Tarasti presenterade sin rapport i ärendet den 26 januari, började man i stället för självstyrda områden tala om landskap. Den saken slog regeringen också fast förra veckan, vilket är bra. Det är viktigt att terminologin inte blir förvirrande.
Då man förra veckan i regeringen kom överens, igen, om de stora riktlinjerna så rev man i praktiken upp den överenskommelse som man med blod, svett och tårar hade träffat förra hösten. Kompromissen, som man kom fram till då, och som var ytterst nära att sänka hela regeringen bestämde att vården skulle ordnas av 18 områden, men att enbart 15 av dem skulle få rätt att producera vårdtjänster. Tre landskap skulle alltså bli utan den möjligheten. Finansieringen av reformen skulle ena ske genom staten eller genom att ge landskapen egen beskattningsrätt. Det här var en kompromiss mellan Centern och Samlingspartiet som räddade regeringen men som inte blev särskilt praktisk eftersom den skulle bli svår att förena med grundlagen då inte alla landskap skulle likställas.
Därför rev man förra veckan upp den kompromissen och gick i stället inför en ny kompromiss. 18 landskap, alla med ansvar för att producera vård (det Centern ville ha), samt fem specialsjukvårdsområden. Dessutom slog man fast att det inte blir någon beskattningsrätt för landskapen, utan att det blir en statsskatt i stället (det Samlingspartiet ville ha).
Att reformen skulle få indirekta inverkningar på Åland har stått klart från början. Från regeringens sida och från finansministeriet, som bereder finansieringsmodellen för reformen, har man sagt att reformen ska bli kostnadsneutral för Åland. Åland ska inte behöva betala för en reform som inte omfattar Åland.
Men, även om reformen blir ekonomiskt neutral kan den bli oerhört problematisk ur självstyrelseaspekt eftersom den kan komma att inskränka dagens självstyrelsesystem.
Här beror mycket på vilken lösning man nu kommer att gå vidare med. För också statsskattemodellen kan utformas på olika sätt i praktiken. Det här arbetar man nu på i finansministeriet. Tanken var att lagförslagen skulle bli klara under våren, men det ser nu sannolikt ut att gå till hösten, då mycket ännu behöver utredas. Det är viktigt att ett mycket välunderbyggt lagförslag går ut på remiss, ur det hänseendet är det därför inte illa att det nu drar ut på tiden. Men, här är det också viktigt att regeringen nu tar Åland i beaktande inte enbart ur ekonomisk aspekt, utan också ur självstyrelseaspekt.
Reformen är det senaste exemplet på hur skört dagens självstyrelsesystem är uppbyggt då många delar är integrerade med varandra, men med behörigheten delad. I höstas hade vi frågan om pensionärernas bostadstillägg där regeringens förslag till ändring hade kostat åländska pensionärer en neddragning på 1 miljoner euro. I min kontakt med ansvariga ministerium lovade man då att Åland, också här, skulle kompenseras så att effekten skulle bli neutral för Åland. Bra så, även om hela reformen sedan lades på is. Men, problemet är att ett sådant system bygger på välvilja. Om en sådan inte finns, drabbas självstyrelsen.
Därför är det bra att vi nu samtidigt arbetar med reformen av självstyrelselagen, där dessa konkreta exempel tydligt kan visa på varför vi behöver få en ny modern självstyrelselag där Åland på riktigt blir autonomt i dylika reformer.
