Regeringen lovar ett, men gör annat. Också regeringspartierna lovade inför riksdagsvalet 2015 att ytterligare nedskärningar i utbildningen inte skulle göras. Men vad gör regeringen? Regeringen minskar högskoleresurserna utan pardon, samtidigt som studiepenningen som de studerande lever på drastiskt skärs ned.
Detta är bakgrunden till att Svenska riksdagsgruppen tog initiativ till en interpellation som kulminerade i en omröstning om regeringens förtroende nu på fredagen.
Det är första gången sedan år 1932 som vi har varit första undertecknare till en interpellation i riksdagen. Det säger något om hur vi uppfattar frågans allvar.
Svenska riksdagsgruppen vill att regeringen ska backa från de överdimensionerade nedskärningar som påtvingats högskolesektorn.
Den stora bilden förändras inte av veckans rambudgetbeslut där regeringen stoltserar med att utbildningen skonas från ytterligare nedskärningar, utöver de massiva ingrepp som redan har gjorts.
Det är i alla fall bra att regeringen i detta läge gör en satsning på digitala miljöer och unga forskare. Utan den interpellation vår grupp tog initiativ till och hela oppositionen backade upp hade regeringen knappast åstadkommit ens dessa lindringar.
I rimlighetens namn vill vi understryka att det är hela regeringen som bär ansvaret för detta, inte enbart undervisningsministern Grahn-Laasonen. Vi delar hennes åsikt om att det handlar om vilka värderingar vi väljer. I politiken är det alltid möjligt att välja annorlunda, också i svåra tider. Det finns alternativ om vi bara vill leta efter dem. Det har vi och de övriga oppositionspartierna visat i våra skuggbudgetar. Till exempel sänkningen av bilbeskattningen behöver inte göras.
Det är således möjligt att göra värdeval men det kräver politisk vilja.
I en enkät bedömde en överlägsen majoritet av landets professorer regeringens högskolepolitik som misslyckad. Även Finlands internationellt mest ansedda ekonomist, MIT-professorn Bengt Holmström har ansett att regeringens planerade utbildningsnedskärningar är ofattbart stora.
De sorgliga nyheterna under den senaste tiden talar sitt bistra språk. Helsingfors universitet står inför massiva personalminskningar. Det samma gäller Aalto- universitetet, Åbo Akademi och många andra högskolor. Listan är verkligen lång. Dessutom flyttar begåvade forskare utomlands efter bättre förhållanden. Vi har inte råd med en sådan utveckling.
Vad vill regeringen med utbildningspolitiken? Vi tror att ingen vet. När man talar med representanter för högskolorna så är också deras svar att inte heller de vet.
I stället för att erbjuda klara visioner om hur sparåtgärderna borde genomföras, tvår regeringen sina händer och hänvisar till att högskolorna har ju sin autonomi – de kan bestämma själva hur de kommer till rätta med radikalt nedskurna resurser.
Här anser vi att man gör sig skyldig till ett allvarligt tankefel. Att det har införts högskoleautonomi befriar inte regeringen från att ha en egen genomarbetad högskolepolitik. Tvärtom, regeringen borde – just i dessa svåra tider – ha klara visioner om vad den vill med vår utbildning, forskning och innovationspolitik.
Vi ifrågasätter statsminister Sipiläs uppfattning om att nedmonteringen av de studerandes utkomst till förmån för ett mer lånebaserat system är rimlig. Statens skuldsättning ska inte stävjas genom att skuldsätta studerande.
För oss i SFP har studiestödet alltid varit viktigt. Vi var med när det nuvarande studiestödet med tyngdpunkt på studiepenningen skapades och utvecklades.
Vi ser den föreslagna förändringen i studiestödet som en risk för att utbildningsklyftorna åter börjar växa. Det väsentliga är att vi skapar jämlika förutsättningar till studier för våra unga. Det ska inte vara föräldrarnas plånbok som avgör.
Regeringen har valt fel väg. Ett högt kunnande och en god bildning har varit nyckelfaktorer för Finlands framgång under hela vår självständighet. De bör vara det även i framtiden.
Anna-Maja Henriksson, Svenska riksdagsgruppens ordförande
Mikaela Nylander, medlem i riksdagens kulturutskott
