Bryssel och terror

02.04.2016 kl. 08:58
Som många andra jag funderat ganska mycket på världen efter terrorattackerna i Bryssel

Om två veckor har jag en resa till Bryssel med riksdagens stora utskott. Genast efter attackerna hade jag en så pass stor klump i magen att jag till och med funderade på om jag borde ställa in hela resan. Men, efter att ha funderat en tid var min slutsats mycket klar. Rädsla och otrygghet ska inte få ta över mina beslut. Jag har besökt Mellanöstern flera gånger och varit i både Beirut och Kairo, städer med statistiskt sätt mycket större sannolikhet att något skulle hända, utan att ha varit rädd. Varför skulle jag nu låta rädslan ta över i Bryssel?

 

Vi måste, som i allt annat, sätta saker i perspektiv och hålla huvudet kallt. I Belgien dog 724 personer i trafiken år 2013. Motorvägen mellan flygplatsen Zaventem och centrum är fortsättningsvis statistiskt sätt en farligare plats än själva flygplatsen – eller metron. Ändå har jag inte varit rädd då jag sätter mig i en taxi.

 

Det här betyder så klart inte att vi får ta lätt på hot mot vårt samhälle. Terrorism och extremism är här ett växande hot. Terrorattackerna i Bryssel är en stor tragedi och en attack på vårt öppna samhälle.

 

I veckan firade vi demilitariseringens 160 års jubileum. Då demilitariseringen kom till var det framförallt yttre hot, invasion av främmande makt, som länder behövde förbereda sig på och det har man gjort i alla tider. Idag är det i stället interna hot som är mer akuta för de flesta länder i Europa. Interna hot är en polisiär uppgift, inte en militär. Interna hot är också på många sätt mångdubbelt svårare att upptäcka.

 

Efter 11 september förstärktes säkerheten i flygplan och på flygplatser. Trots det så har incidenter skett. För att förhindra terrorister att ta sig in i ett flygplans cockpit har man också gjort dörrarna så säkra att det möjliggjorde att en deprimerad tysk pilot kunde köra ner ett passagerarplan i Alperna då han var ensam vid spakarna. Den andra piloten, som gått på toaletten, kunde inte komma tillbaka in då dörrarna var låsta (och säkra). En tragedi som samhället inte förberett sig på att kunde hända.

 

De som begick attackerna i Paris och Bryssel var människor uppväxta i Europa, med europeiska pass och som hade gått i skola i Europa. Frågan jag har ställt mig många gånger är hur människor kan bli så avtrubbade och radikaliserade att man är redo att göra sådana här dåd och ta livet av så många oskyldiga människor. Jag ställde mig samma fråga efter attacken i Oslo och Utöya, som begicks av en vit norsk man, som också hade radikaliserats.

 

Det mest effektiva sättet, och kanske det billigaste, att förhindra dessa dåd – tror jag – är att förhindra utanförskap och radikalisering. Den nordiska modellen har varit bra på detta, men vi har misslyckats en hel del gällande integreringen.

 

Vi måste se till att alla medborgare har chans att oavsett bakgrund få ett gott och bra liv med hopp och framtidstro. Det arbetet börjar redan i skolan genom att förhindra mobbning, utstöthet och att ungdomar faller igenom. Här har de åländska skolorna och lärarna gjort ett fantastiskt jobb för att nya generationer av åländska unga hela tiden ska bli goda samhällsmedborgare. Detta gäller nämligen inte bara ungdomar med invandrarbakgrund, det gäller alla. Genom att vi tar hand om varandra och inte låter medmänniskor falla igenom kan vi förhindra utanförskap – och minska risken av den här typens dåd eftersom det finns en samhörighet som är en del av samhällets skyddsnät.

 

Men allt går så klart inte att förhindra bara genom att vi är omtänksamma, även om det räcker långt. Därför behöver vi också förstärka det polisiära samarbetet i Europa. Men framförallt är det viktigt att vi nu inte låter oro och rädsla ta över våra liv. För då slutar vi tänka rationellt – och det är en sak som är riktigt farligt.

Mats Löfström

Gruppanföranden

Statsministerns upplysning om målen för Finlands EU-ordförandeskap

I vilket tillstånd är EU när Finland tar över stafettpinnen från Österrike den 1 juli? Intrycket är att tyngd-punkterna i EU kommer att ligga dels vid ett effektivare bruk av existerande regler, dels vid utrikesrelatio-nerna samt vid energi, men också rättsliga och inrikesfrågor. Mera verkställighet än lagstiftning, mera utrikesrelationer än förlikningar med Europaparlamentet.
21.06.2006 kl. 00:00

Riksdagens 100- årsjubileumssession

I medlet av 1800-talet började drömmen om ett fritt Finland ta sin form. Tankar blev till ord. Runeberg, Topelius, Snellman, Cygnaeus, Lönnroth och Castren personifierade denna utveckling. På olika sätt bidrog de tillsammans till att Finlands folk fick en gemensam nationalanda som blev en förutsättning för självständigheten några decennier senare.
01.06.2006 kl. 00:00

Remissdebatt om regeringens handikappolitiska redogörelse

Att födas som handikappad i Finland innebär inte ett liv i misär som i så många andra länder. Den nordiska välfärdsmodellen har för längre sedan omfattat de handikappade. Det betyder ändå inte att vi skulle ha nått en godtagbar nivå på servicen. Handikappvården är i Finland inte på samma goda nivå som i de andra nordiska länderna. Personlig assistans och utnyttjande av modern teknologi tryggar inte normalitet i livet på samma sätt som i våra grannländer.
16.05.2006 kl. 00:00

Responsdebatt om budgetramarna för åren 2007-2011

Den sittande regeringen har nu presenterat sina sista budgetramar för denna period. Betyget är minst sagt nöjaktigt. För statsfinansernas del måste betyget bli berömligt, sade Eva Biaudet.
15.05.2006 kl. 00:00

Responsdebatten om om redogörelsen gällande EU:s grundfördrag

Jag vill börja med att göra några saker fullständigt klara. Inom Svenska riksdagsgruppen tror vi på den Europeiska Unionen! Vi är övertygade om att Finland mår bättre, och att vi har klarat oss bättre som medlem i unionen än om vi hade valt att stå utanför. Utan medlemskap i EU hade det varit ännu svårare att övervinna depressio-nen på 1990-talet, sade Astrid Thors.
10.05.2006 kl. 00:00

Interpellationsdebatt om åldringsvården

Vad finns staten till för? Jo, enligt Svenska riksdagsgruppen har statsapparaten till uppgift att träda in i de livsskeden som individen inte klarar sig på egen hand. Därför anser vi att staten skall koncentrera sig på att stöda individen under hennes första och sista år. Finland har ett bra lagstadgat stöd för våra åldringar. Men lagtexten är inte mycket värd om den inte omsätts i praktiken, sade Pehr Löv.
04.05.2006 kl. 00:00

Statsrådets utbildningspolitiska redogörelse

Statsrådets redogörelse är en positiv läsning. För det första är nivån i den finländska utbildningen rätt bra och för det andra har regeringen valt att fördomsfritt sätta fingret på de utmaningar som måste lösas. Hela vårt välstånd bygger i grunden på hur vi löser de utbildningspolitiska utmaningarna. En hög kunskapsnivå blev Finlands räddning under det svåra 90-talet. Så skall det också vara i framtiden, sade Christina Gestrin
02.05.2006 kl. 00:00