Om två veckor har jag en resa till Bryssel med riksdagens stora utskott. Genast efter attackerna hade jag en så pass stor klump i magen att jag till och med funderade på om jag borde ställa in hela resan. Men, efter att ha funderat en tid var min slutsats mycket klar. Rädsla och otrygghet ska inte få ta över mina beslut. Jag har besökt Mellanöstern flera gånger och varit i både Beirut och Kairo, städer med statistiskt sätt mycket större sannolikhet att något skulle hända, utan att ha varit rädd. Varför skulle jag nu låta rädslan ta över i Bryssel?

Vi måste, som i allt annat, sätta saker i perspektiv och hålla huvudet kallt. I Belgien dog 724 personer i trafiken år 2013. Motorvägen mellan flygplatsen Zaventem och centrum är fortsättningsvis statistiskt sätt en farligare plats än själva flygplatsen – eller metron. Ändå har jag inte varit rädd då jag sätter mig i en taxi.

Det här betyder så klart inte att vi får ta lätt på hot mot vårt samhälle. Terrorism och extremism är här ett växande hot. Terrorattackerna i Bryssel är en stor tragedi och en attack på vårt öppna samhälle.

I veckan firade vi demilitariseringens 160 års jubileum. Då demilitariseringen kom till var det framförallt yttre hot, invasion av främmande makt, som länder behövde förbereda sig på och det har man gjort i alla tider. Idag är det i stället interna hot som är mer akuta för de flesta länder i Europa. Interna hot är en polisiär uppgift, inte en militär. Interna hot är också på många sätt mångdubbelt svårare att upptäcka.

Efter 11 september förstärktes säkerheten i flygplan och på flygplatser. Trots det så har incidenter skett. För att förhindra terrorister att ta sig in i ett flygplans cockpit har man också gjort dörrarna så säkra att det möjliggjorde att en deprimerad tysk pilot kunde köra ner ett passagerarplan i Alperna då han var ensam vid spakarna. Den andra piloten, som gått på toaletten, kunde inte komma tillbaka in då dörrarna var låsta (och säkra). En tragedi som samhället inte förberett sig på att kunde hända.

De som begick attackerna i Paris och Bryssel var människor uppväxta i Europa, med europeiska pass och som hade gått i skola i Europa. Frågan jag har ställt mig många gånger är hur människor kan bli så avtrubbade och radikaliserade att man är redo att göra sådana här dåd och ta livet av så många oskyldiga människor. Jag ställde mig samma fråga efter attacken i Oslo och Utöya, som begicks av en vit norsk man, som också hade radikaliserats.

Det mest effektiva sättet, och kanske det billigaste, att förhindra dessa dåd – tror jag – är att förhindra utanförskap och radikalisering. Den nordiska modellen har varit bra på detta, men vi har misslyckats en hel del gällande integreringen.

Vi måste se till att alla medborgare har chans att oavsett bakgrund få ett gott och bra liv med hopp och framtidstro. Det arbetet börjar redan i skolan genom att förhindra mobbning, utstöthet och att ungdomar faller igenom. Här har de åländska skolorna och lärarna gjort ett fantastiskt jobb för att nya generationer av åländska unga hela tiden ska bli goda samhällsmedborgare. Detta gäller nämligen inte bara ungdomar med invandrarbakgrund, det gäller alla. Genom att vi tar hand om varandra och inte låter medmänniskor falla igenom kan vi förhindra utanförskap – och minska risken av den här typens dåd eftersom det finns en samhörighet som är en del av samhällets skyddsnät.

Men allt går så klart inte att förhindra bara genom att vi är omtänksamma, även om det räcker långt. Därför behöver vi också förstärka det polisiära samarbetet i Europa. Men framförallt är det viktigt att vi nu inte låter oro och rädsla ta över våra liv. För då slutar vi tänka rationellt – och det är en sak som är riktigt farligt.