Beskedet var överraskande. Haglund har suttit som ordförande i fyra framgångsrika år. De flesta, för att inte säga alla, inom partiet hade räknat med eller åtminstone hoppats på att han skulle fortsätta. Haglund har varit en bra ordförande. Speciellt hans förmåga att få genomslagskraft i massmedier och i offentligheten överlag, samt hans skicklighet och slagfärdighet i olika debatter har gett partiet ett lyft på många sätt. Det märktes också i det fina resultatet partiet fick i senaste riksdagsval.
Haglund har fattat sitt beslut och det respekteras naturligtvis. Nu har diskussionen om vem som ska bli ny partiordförande för Sfp börjat. Många aktiva politiker har tillfrågats och flera funderar säkert på allvar om de ska ge sig in i den här valkampanjen. För min egen del hade jag inte svårt att besluta mig när jag fick frågan. Trots att uppdraget som ordförande naturligtvis är det viktigaste man kan ha inom ett politiskt parti, och trots att det ger möjligheter att på ett avgörande sätt påverka partiets politik och därmed samhällsfrågor också på ett mera allmänt plan, så är det inte en post för mig. För att man ska vara en bra ordförande måste man brinna av iver för just det uppdraget. Man måste vara tillräckligt motiverad för att kunna lyckas. För mig är det riksdagsledamotens arbete som är det jag är intresserad av och där jag tror att mina styrkor kommer bäst till sin rätt. Dessutom vill jag fortsätta vara aktiv i både nyländska jordbruks- och landsbygdsfrågor och i kommunalpolitiken i Raseborg. Det är i de här uppdragen som jag vill och känner att jag kan göra en insats.
En partiordförande ska vara den ledande politikern inom sitt parti och leda hela partiorganisationen. Förutom rent administrativa beslut så handlar det om att röra sig mycket på fältet, att lyssna på och motivera partiaktivisterna. Man ska också vara beredd på att hela tiden svara på frågor, ta initiativ och skapa synlighet för partiet på olika sätt. Det är alltså ett mycket krävande uppdrag. Det råder ändå inget tvivel om att det finns flera personer som kunde bli en bra ordförande. Frågan är nu vem som verkligen vill sköta uppdraget, och som kan få partidagens stöd.
Glädjande nog har Anna-Maja Henriksson meddelat att hon vill bli partiordförande. Hon har de kvalifikationer som krävs. Anna-Maja har en lång erfarenhet av politik och har skött många krävande uppdrag på ett bra sätt. Hon har mitt fulla stöd i ordförandekampen. En kamp och ett val hoppas jag att det blir trots att jag har min favorit klar. Det är bra för partiet att få en möjlighet att diskutera vilken linje vi ska ha och det är bra för den som väljs till ordförande att gå de diskussionerna och få sitt stöd mätt i en omröstning.
