Konventionen är godkänd i den internationella sjöfartsorganisationen IMO redan 2004 men har ännu inte trätt i kraft. För att den ska träda i kraft måste 30 länder som tillsammans innehar minst 35 % av världens handelsflottas tonnage ha ratificerat konventionen. Där är man inte ännu, men snart eftersom 47 länder som representerar 34,36 % av världens tonnage i dagsläget har ratificerat den.
Nästa betydande sjöfartsnation att ratificera konventionen är Belgien som gör det i år. Men det kommer inte att räcka till för att uppnå 35 %. Det spekuleras i att Argentina och Italien kommer ratificera konventionen 2017, och i så fall träder den i kraft. I Finland, som står för 0,14 % av världens tonnage, förbereder vi också ratificeringen. Idealiskt vill vi dock vänta med att ratificera den tills att den redan har trätt i kraft.
Nu undrar ni säkert vad det har för betydelse. Finland har ju redan varit med och godkänt konventionen 2004. Då är det väl bara att ratificera den, eller? Så borde det vara, men tyvärr är det inte så enkelt.
Efter att konventionen godkändes har det visat sig att den kommer att vara ytterst svår, för att inte säga omöjlig, att implementera i praktiken. Syftet med konventionen är mycket bra. Den vill förhindra att främmande arter tar sig med i fartygs barlasttankar så att dessa inte sprids runt jorden och riskerar slå ut lokala traditionella ekosystem.
För att lösa detta har bland annat Wärtsilä och andra företag tagit fram teknik för att rena barlastvattnet medan fartygen seglar. Medan tekniken lär fungera på oceangående fartyg som är ute till havs i dagar eller veckor, fungerar tekniken inte alltid på korta distanser och i alla typers vatten. Det är här problemet ligger.
Fyra finländska och åländska rederier har provat olika reningstekniker på fartyg i Östersjön. Men, ingen har fått tekniken att fungera i praktiken, trots att systemen varit godkända av IMO. Testlabb och verklighet är tyvärr två skilda saker. Att ett system som testats och fungerat på Norges Atlantkust betyder inte automatiskt att det fungerar i Östersjöns lågsaltigt bräckta och grumliga vatten där is på vintern är en ytterligare komplicerande faktor.
Konventionen gäller för handelsfartyg i internationell trafik. Det betyder att konventionen inte tillämpas mellan Ystad och Luleå eller Fredrikshamn och Torneå. Men nog mellan Helsingborg och Helsingör eller Stockholm och Mariehamn. För att ett passagerarfartyg ska kunna framdrivas optimalt och energieffektivt behövs barlastvatten för att trimma fartyget. Annars blir bunkerförbrukningen större. Än större problem blir det dock för ex. lastfartyg och tankers. De tankers som ex. går en kort distans mellan ryska Primorsk och Borgå får stora problem eftersom de behöver barlastvatten för att kunna operera. Idag finns dock ingen fungerande reningsteknik att installera.
Förhoppningen är att vi ska kunna ändra detta. Men konventionen kan först ändras då den väl är i kraft på förslag av ett land som ratificerat den. Utgångspunkten i det kommande arbetet måste vara att närsjöfart undantas konventionen. Avstånd där människor, eller för all del också fiskar, kan simma samma distans ska inte behöva täckas av samma regler som gäller oceangående sjöfart. Konventionens grundsyfte är bra, men att man har antagit något som inte går att genomföra i praktiken är ytterst beklagligt. Det måste vi nu åtgärda och i det arbetet ska Finland vara pådrivande.
