Det är ett historiskt ögonblick. Inte sedan 1932 har Svenska riksdagsgruppen varit första undertecknare av en interpellation, vars avsikt ju är att fälla regeringen. Då, för 84 år sedan, ville Svenska riksdagsgruppen påtala brister i den nystiftade alkohollagen, som efterträtt förbudslagen. I praktiken handlade det om obalansen mellan beskattningen av öl och brännvin – till ölets nackdel.
I dag interpellerar vi om sådana fatala regeringsbeslut, som hotar försätta hela nationen i en svårbotad andlig baksmälla. Regeringens nedskärningar i utbildningen, denna vår erkända blåvita kronjuvel, är så massiva att bestående spår inte kan undvikas. Under valperioden 2015–19 skärs över 1 000 miljoner euro bort från hela skalan: småbarnspedagogiken, grundläggande utbildningen, andra stadiet, högskolorna och vuxenutbildningen.
Därtill kastreras självaste Finlands Akademi liksom Tekes, vilket drabbar bland annat VTT:s verksamhet. Totalt står högskolorna och forskningen för ungefär hälften av den miljard, som regeringen Sipilä vill spara. Samma regering, som i sitt program från maj 2015 sjunger ljuva lovsånger till utbildningen som vår framgångsfaktor. Sjunga får man gärna, men inte falskt. Just nu äter regeringen med bulimisk aptit upp Utbildningslöftet före riksdagsvalet att inte mera skära i utbildningen.
Förra veckan fick vi igen veta vad nedskärningarna i universiteten betyder i praktiken. Åbo Akademi, som måste spara 7,7 miljoner euro de närmaste åren, minskar personalen med 87 personer. I Helsingfors Universitet är motsvarande siffra 980 och vid Aalto-universitetet 190. Och så vidare. Responsen låter inte vänta på sig. I söndags publicerade HS en stor enkät som besvarats av 932 professorer vid landets universitet. Bara åtta (8) procent ansåg att regeringens universitetspolitik varit lyckad.
Den senaste attacken mot bildningen gäller studiestödet. Utredningsman Roope Uusitalos rapport är än så länge bara ett förslag. Men eftersom regeringen vill spara 70 miljoner euro i studiestödet på kort sikt och 150 miljoner på längre sikt är radikala förslag nog att vänta. Uusitalo vill sänka studiepenningen från 336 euro till 250, minska antalet stödmånader och klart öka studielånets andel av det totala studiestödet. Tillåt en fråga: av vilken annan befolkningsgrupp kan man såga bort 26 procent av utkomsten sådär bara?
För mig personligen är studiestödet en känslig sak. Hösten 1991, som styrelseordförande för Åbo Akademis studentkår, kämpade jag för den studiestödreform, som sedan kom följande år. Som kulturminister med ansvar också för studiestödsfrågorna 2007–11 var jag med om att höja studiepenningen med 15 procent och inkomstgränsen med 30 procent. Grunden lades för att indexbinda studiepenningen, vilket skedde 2014.
Nu slängs allt detta arbete i soptunnan. Det känns bittert.
Det känns knappast bra heller för regeringen ifall nedskärningar i studiestödet sparkar bakut i form av längre studietider. Det blir lätt konsekvensen ifall studenterna tvingas jobba mer vid sidan av studierna för att kompensera den sänkta grundutkomsten. Den ökade tyngdpunkten på studielånet kan i sin tur skapa en större ekonomisk ojämlikhet mellan dem som klarar sig utan lån och de, som inte gör det. Är inte just lika möjligheter till utbildning vi brukar skryta med som en del av vår välfärdsmodell?
Missförstå inte: behovet att spara i statsutgifterna förnekar jag ingalunda. Har man över 100 miljarder i statslån, betalar 3 000 euro per minut i räntor för den och har Europas nästsämsta (efter Grekland) tillväxtutsikter så måste såklart tuffa beslut fattas. Men skolan, utbildningen, forskningen, kunnandet? Principen att varendaste kotte, oavsett sin social bakgrund, kan gå från dagis till doktor? Att utbildning är det bästa sättet att förändra världen? Är det inte tron på just allt detta som lyft denna nation?
Det fanns en tid när man kallade Finland för Europas Japan. Nu undrar jag vilken kaukasisk krukbasar man snart börjar pejla oss emot?
