Ändå känns det plötsligt som om just förtroende är en bristvara i vårt samhälle. Gång på gång havererar konkurrenskraftsavtalet lite före målstrecket. Den senaste omgången stöp som så många gånger förr på just det, en brist på förtroende. Ordföranden för PAM meddelade att de inte kan lita på regeringens löften, eller ens goda vilja.
Här är skillnaden mellan Finlands och Sveriges arbetsmarknader kännbar. I ett land som vårt, där man annars gärna talar om tillit är klyftan mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer förvånansvärt hög. Den här förtroendebristen slår ut i strejker och kollapsade förhandlingar, någonting vi fick bevittna för bara några dagar sedan. När vi har långt över hundra strejker årligen, kan antalet i Sverige räknas på en hands fingrar.
När förtroendet brister, träder kontrollmekanismer och bestämmelser in. Det leder till långa förhandlingar, men också till styva strukturer och regelverk. Den som fungerat som företagare vet vad jag talar om.
I Åbo verkar ett framgångsrikt, litet IT-företag som producerar en tjänst som gör det lättare att hantera evenemang och bokningar. Och som så många andra små uppstart-företag lever de på flexibiliteten - man arbetar då man vill, och kan själv disponera över sin tid. Så länge arbetet sköts. Det här fungerar för att det finns ett förtroende mellan arbetstagare och arbetsgivare. Ett förtroende som per automatik leder till trivsel och en god gemenskap.
Men det här förtroendet räcker inte för myndigheterna, vilket företaget fick erfara när arbetsskyddsmyndigheterna kom på besök. Listan på förseelser var enorm - det fanns inte listor, klock-kort eller styvt definierade strukturer för hur, när och var arbetet skall uträttas. De här sakerna skall ställas till rätta för att företaget skall undvika hårdare åtgärder. Och företagaren har inget annat val än att skrida till verket. Ut flyger spontanitet, flexibilitet och effektivitet - in kommer kontrollmekanismer, scheman och bestämmelser.
Vem vinner på det? Inte företaget, inte samhället - och inte de anställda. På samma sätt som förhandlingarna om konkurrenskraftsavtalet totalt glömmer bort t.ex. den stora gruppen egenföretagare och helt koncentrerar sig på att cementera gamla strukturer, är vår arbetslagstiftning totalt ovetande om små, växande företags behov. Bristen på förtroende, bristen på tillit till kontraktet mellan en enskild arbetsgivare och hans anställda hämmar utvecklingen, skadar trivseln på arbetsplatserna och tragiskt nog arbetsplatserna själva.
Normer behövs. Men det skall finnas utrymme för frihet under ansvar. Arbetsgivaren är inte arbetstagarens fiende som per automatik utmäter allt hen kan genom att hänsynslöst använda sin position som starkare part i förhållande till arbetstagaren. Den här risken finns, men dylika arbetsplatser och arbetsgivare brukar Darwins lag ta hand om i rask takt.
Fungerande förfarandesätt som alla samtycker till måste ha en plats i paletten. Lagstiftningen skall skrida in först då detta kontrakt inte fungerar.
