Det kan i detta skede inte ha undgått någon att förhandlingarna med sina många faser har varit svåra, och i skrivande stund är avtalets öde öppet.
Det här beror främst på förändringsmotståndet från arbetsmarknadsparternas sida, men tyvärr har regeringens approach inte heller blivit någon framgång och den senaste tiden har arbetsmarknaden framstått som riktigt tjock och inte speciellt väldoftande soppa.
Icke-tillit. Brist på förtroende är grundproblemet på vår arbetsmarknad. Vi har för många strejker, för styv lönebildning och dessutom en regering som uppmuntrar till förhandling genom att hota med lagstiftning som visat sig vara orealistisk. I sak anser jag att vi riksdagsledamöter bör kunna stifta lagar med det mandat vi fått av folket. Lönebildningen hör dock inte till vår kompetens. Dit hör däremot exempelvis frågan om hur allmänbindande våra kollektivavtal är eller vilka följderna blir av illegala strejker.
Akava och FTFC har under det gångna halvåret haft en mycket konstruktiv hållning till nödvändigheten i att förnya vår arbetsmarknad. Inom FFC håller däremot många krampaktigt fast vid att förändringarna ska vara små, och framför allt tycks man vara mån om att hålla makten kvar vid Hagnäs torg. Motståndet är speciellt starkt vad beträffar de lokala avtalen. Exempelvis i vårt västra grannland är lokala avtal vardag och man söker lösningar som anpassas till olika branschers, regioners eller företags behov. Detta tillvägagångssätt har bidragit till betydligt färre uppsägningar och samarbetsförhandlingar än hos oss här i Finland.
Dövöra. Företagarna i Finland har för sin del aktivt efterlyst just den flexibilitet som de lokala avtalen för med sig. Företagarna har dock inte varit med vid förhandlingsborden och den bräckliga uppgörelsen ser ut därefter. Det paradoxala är faktumet att det är just de små och medelstora företagen som har skapat arbetstillfällen sedan den stora ekonomiska nedgången år 2009. Trots det vill man inte lyssna på dem som troligen har de bästa förutsättningarna att skapa nya jobb även framöver. I grunden handlar regeringens åtgärder samt arbetsmarknadsavtalet om att få upp sysselsättningsgraden i vårt land.
Hur denna långdans ska sluta återstår att se. Risken finns att den i slutändan betyder en sänkt köpkraft i form av lägre löner och höjda skatter. Det här lär åtminstone inte skapa någon större dynamik i vår ekonomi på kort sikt. Det är dock i positiv mening värt att notera uppgörelsen om att de exportberoende branscherna i framtiden lägger ribban för lönebildningen.
I grunden är det vår just den finländska förhandlingsmodellen i kombination med vår strejkkultur som utgör de riktigt stora utmaningarna. De här frågorna lär konkurrenskraftsavtalet inte lösa, hur det än går i den segdragna kampen mellan arbetstagarna och arbetsgivarna. För regeringens del framstår situationen i nuläget främst som en operation med syftet att rädda ansiktet. Ursprungligen var avsikterna och målen med konkurrenskraftsavtalet betydligt ädlare.
