SKRIFTLIGT SPÖRSMÅL
Förverkligandet av de språkliga rättigheterna i samband med tingsrättsreformen
Till riksdagens talman
Justitie- och arbetsminister Jari Lindström presenterade 11.2.2016 sitt beslut om tingsrätternas framtida domkretsar. Antalet tingsrätter minskas från 27 till 20. Samtidigt dras det in kanslier på 9 orter och separata sammanträdesplatser på 14 orter. Sammanlagt minskar tingsrätternas verksamhetsställen från nuvarande 66 till 30. Bland annat tingsrätterna i Borgå, Raseborg och Karleby samt kansliet i Sodankylä läggs ner. Av de separata sammanträdesplatserna dras bl.a. Kimitoön, Kyrkslätt, Kristinestad och Jakobstad in. Dessutom sammanslås Mellersta Österbottens tingsrätt med Österbottens tingsrätt.
I grundlagens (731/1999) 17 § 2 moment stadgas det att vars och ens rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk skall tryggas genom lag. Det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder.
Enligt språklagens (423/2003) 2 § är lagens syfte att trygga den i grundlagen tillförsäkrade rätten för var och en att hos domstolar och andra myndigheter använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska. Målet är att vars och ens rätt till rättvis rättegång och god förvaltning garanteras oberoende av språket samt att individens språkliga rättigheter förverkligas utan att han eller hon särskilt behöver begära det.
I språklagens 23 § stadgas att myndigheterna skall i sin verksamhet självmant se till att individens språkliga rättigheter förverkligas i praktiken. En tvåspråkig myndighet skall betjäna allmänheten på finska och svenska. Myndigheten skall både i sin service och i annan verksamhet utåt visa att den använder båda språken. När en tvåspråkig myndighet tar kontakt med enskilda individer eller juridiska personer skall myndigheten använda deras eget språk, om den vet vilket det är eller utan oskäligt besvär kan få reda på det, eller använda både finska och svenska. Enligt språklagens 26 § använder statliga myndigheter som sitt arbetsspråk majoritetsspråket i ämbetsdistriktet, om det inte är mer ändamålsenligt att använda det andra språket eller båda språken eller av särskilda skäl ett främmande språk.
Enligt språklagens 35 § skall det allmänna i enlighet med grundlagen tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder. När förvaltningen organiseras skall en indelning i sinsemellan förenliga områden eftersträvas så att den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder. Myndigheterna skall i sin verksamhet förvalta landets språkkulturarv och främja användningen av båda nationalspråken. När omständigheterna kräver det skall det allmänna vidta särskilda åtgärder för att kulturella eller samhälleliga behov som gäller nationalspråken tillgodoses.
Minister Lindströms tingsrättsbeslut slår exceptionellt hårt mot de tvåspråkiga regionerna i Finland. Tre av landets tvåspråkiga tingsrätter; Östra Nylands tingsrätt i Borgå, Västra Nylands tingsrätt i Raseborg och Mellersta Österbottens tingsrätt i Karleby läggs ner. Sammanslagningen av Mellersta Österbottens och Österbottens tingsrätt innebär samtidigt att den enda tvåspråkiga tingsrätten på fastlandet med svenska som majoritetsspråk inom domkretsen byter majoritetsspråk till finska.
För tillfället är andelen svenskspråkiga 30 procent inom Östra Nylands tingsrätts domkrets. Ifall tingsrättsreformen genomförs sjunker antalet svenskspråkiga till 7,1 procent. För Västra Nylands tingsrätts del sjunker antalet svenskspråkiga från 21 till 13,3 procent. Vid Österbottens tingsrätt sjunker antalet svenskspråkiga från 50 till 38,6 procent.
Dessa siffror talar sitt tydliga språk. Minister Lindström har valt att lägga ner och försvaga de tingsrätter som för tillfället bäst klarar av att trygga medborgarnas språkliga rättigheter.
Ju mindre andel den språkliga minoriteten utgör, desto svårare upplever man det vara att få service på sitt eget språk, och i synnerhet på svenska. (Källa: Statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2013). Erfarenheterna från reformen av nödcentralerna visar dessutom att det är betydligt svårare att rekrytera personal som också behärskar svenska utanför de genuint tvåspråkiga orterna. När personalen flyttas från en starkt svenskspråkig ort fungerar servicen kanske i början, men försämras efter en tid eftersom den nya enheten får problem att rekrytera personal som behärskar både finska och svenska på orter där de svensktalande utgör bara en liten minoritet. Detta gäller särskilt tingsrätternas kanslipersonal.
Ifall regeringen Sipilä skulle ha en genuin vilja att trygga och utveckla den språkliga servicen, borde den istället ha valt att satsa på tingsrätterna i Borgå och Raseborg. Bevarandet av de separata sammanträdesplatserna är inte en tillräcklig åtgärd med tanke på detta, även om det åtminstone tillsvidare garanterar att domstolsbehandlingen sker inom rimligt avstånd.
Med tanke på de svenskspråkiga tingsnotariernas möjlighet att utföra sin domstolspraktik på svenska är ändringen av majoritetsspråket vid Österbottens tingsrätt problematiskt. Detta skulle betyda att det i framtiden endast är möjligt att göra domstolspraktik på svenska vid Ålands tingsrätt, där det årliga antalet notarieplatser är litet. Möjligheten att utföra domstolspraktik på svenska är mycket central med tanke på möjligheten att trygga ett tillräckligt antal svenskspråkiga domare i framtiden. Ändringen av tingsrättens arbetsspråk har också en betydelse med tanke på den tvåspråkiga verksamhetskulturen vid tingsrätterna och upprätthållandet av den juridiska terminologin på svenska i Finland.
Den planerade tingsrättsreformen slår även i övrigt oproportionerligt hårt mot de tvåspråkiga regionerna, då sammanträdesplatserna i Kyrkslätt, Kristinestad, Jakobstad och på Kimitoön dras in. Indragningen av Jakobstads sammanträdesplats är inte ändamålsenlig med tanke på den höga användningsnivån och att den betjänar Jakobstadsregionens befolkning på ca 50 000 invånare. Dessutom har staten nyss byggt det ämbetshus där sammanträdesplatsen finns. Samtidigt föreslås Kauhava med en betydligt mindre befolkning få ha kvar sin sammanträdesplats med en avsevärt lägre användningsnivå. Nedläggningen av Kimitoöns sammanträdesplats förlänger ytterligare avstånden för skärgårdsbefolkningen, då de närmaste sammanträdesplatserna finns i Åbo och Salo.
Enligt grundlagens 17 § 3 moment har Samerna såsom urfolk samt romerna och andra grupper rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Bestämmelser om samernas rätt att använda samiska hos myndigheterna utfärdas genom lag. Rättigheterna för dem som använder teckenspråk samt dem som på grund av handikapp behöver tolknings- och översättningshjälp skall tryggas genom lag.
Enligt samisk språklag (1086/2003) 1 § är lagens syfte att trygga den i grundlagen tillförsäkrade rätten för samerna att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. I lagen föreskrivs om samernas rätt att använda sitt eget språk hos domstolar och andra myndigheter samt om det allmännas skyldighet att tillgodose och främja samernas språkliga rättigheter. Målet är att samernas rätt till rättvis rättegång och god förvaltning garanteras oberoende av språket samt att samernas språkliga rättigheter förverkligas utan att de särskilt behöver begära det. I lagens 2 § stadgas att samiska språklagens tillämpas på bl.a. de domstolar vilkas ämbetsdistrikt helt eller delvis omfattar Enare, Enontekis, Sodankylä och Utsjoki kommuner.
Nedläggningen av Lapplands tingsrätts kansli i Sodankylä är problematiskt med tanke på förverkligande av samernas språkliga rättigheter. Det är oklart på vilket sätt samernas språkliga rättigheter kommer att tryggas, ifall tingsrättsreformen genomförs och Lapplands tingsrätts enda kansli finns i Rovaniemi.
Grundlagsutskottet har i sin praxis framhållit att när administrativa reformer förbereds, måste hänsyn tas till de språkliga rättigheterna. En övergripande bedömning av de språkliga konsekvenserna är ett måste, särskilt när de administrativa omläggningarna påverkar språkgruppernas faktiska möjligheter att få tjänster på sitt eget språk. (se GrUB 1/2010, GrUU 21/2009).
På basis av det som anförts ovan är det klart att den nu aktuella tingsrättsreformen innebär en sådan administrativ omläggning som påverkar språkgruppernas faktiska möjligheter att få tjänster på sitt eget språk.
Det är därför anmärkningsvärt att justitieministeriet inte tillsvidare har presenterat en bedömning av vilka konsekvenser de föreslagna nedläggningarna har med tanke på förverkligande av medborgarnas språkliga rättigheter. Vi undertecknade ifrågasätter huruvida en språkkonsekvensbedömning överhuvudtaget gjorts i den utsträckning som grundlagsutskottets praxis förutsätter.
Justitieministeriet konstaterar i sitt pressmeddelande (11.2.2016) endast att både den finsk- och svenskspråkiga befolkningens rättigheter ska tryggas genom att det tillsätts ett tillräckligt antal så kallade språkdomartjänster i tingsrätterna.
För tillfället finns det 17 st. s.k. svenskspråkiga språkdomartjänster i Finland. Det är alldeles klart att detta inte är ett tillräckligt antal domare i framtiden, ifall tingsrättsreformen förverkligas enligt planerna. I detta sammanhang är det också skäl att komma ihåg att de språkliga rättigheterna inte enbart tryggas genom tillsättandet av språkdomartjänster. Ytterst viktigt är också att den övriga personalen vid de tvåspråkiga tingsrätterna har tillräckliga språkkunskaper för att kunna ge kundservice på både svenska och finska. Utöver rättegångarna är den enskilde medborgaren sällan i direkt kontakt med domarna, utan främst med kanslipersonalen. I komplicerade juridiska ärenden är det särskilt viktigt att medborgarna får service på sitt eget modersmål.
Nedläggningen av tingsrätternas verksamhetsställen har regionalt också betydelse med tanke på tillgången av andra tjänster. Särskilt på tvåspråkiga orter kan nedläggningen av tingsrätterna ha drastiska effekter på tillgången av privata advokattjänster.
Minister Lindströms och regeringens beslut innehåller även ett förslag om att behandlingen av summariska mål ska koncentreras Östra Nylands, Kajanalands, Egentliga Tavastlands, Kymmenedalens, Uleåborgs, Birkalands och Österbottens tingsrätter. Även detta förslag kan ifrågasättas ur språklig synvinkel. Det är t.ex. oklart var svenskspråkiga summariska mål från Åboland skall avgöras. Även vid summariska mål bör parterna ha samma faktiska möjlighet att få service på sitt modersmål. I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg att ett från början summariskt d.v.s. ostridigt mål alltid kan bestridas och således förvandlas till ett normalt tvistemål med muntlig förhandling. I sådana fall är det av största betydelse vid vilken tingsrätt ärendet behandlas.
Svenska riksdagsgruppen anser att minister Lindströms tingsrättsförslag är oacceptabelt. Den föreslagna tingsrättsreformen skulle leda till tämligen marginella inbesparningar med tanke på behovet att stabilisera den offentliga ekonomin. Däremot skulle reformen ha förödande konsekvenser för möjligheterna att trygga den svenskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter och således även dess rättsskydd. Även i övrigt slår reformen hårt mot det redan mycket ansträngda rättsväsendet. För den enskilda medborgaren blir avståndet till den närmaste tingsrätten allt längre. De förlängda avstånden till tingsrätterna sätter medborgarna i olika ställning beroende av var de bor. Även med tanke på upprätthållandet av Finlands konkurrenskraft är rättsväsendet definitivt fel ställe att skära i. Företagen måste kunna lita på att deras ärenden behandlas utan dröjsmål.
Med hänvisning till det som anförs ovan får vi i den ordning 27 § riksdagens arbetsordning föreskriver ställa följande spörsmål till den minister som saken gäller:
Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta för att medborgarnas språkliga rättigheter tryggas även efter tingsrättsreformen? Har regeringen gjort en bedömning av tingsrättsreformens språkliga konsekvenser? Kommer regeringen att återkalla sitt beslut gällande tingsrättsreformen, ifall en språkkonsekvensbedömning visar att reformen inte är förenlig med förverkligandet av de i grundlagen tryggade språkliga rättigheterna? Hur avser regeringen trygga tillgången av advokattjänster i framtiden?
Helsingfors den 19 februari 2016
