Ungefär så här började min första tyskabok i högstadiet. Man gick ombord på ett tåg i Berlin och skulle fråga om sittplatsen var ledig.

Det är 20 år sedan jag läste den här textboken. Jag är själv överraskad över att jag än idag kommer ihåg de inledande replikerna. Anledningen till att jag minns dem är antagligen för att de var i dialogform. Dialogen var i ett sammanhang där jag kunde föreställa mig att jag i framtiden kunde vara och kunde ha nytta av, vilket jag också haft.

Men, om jag kan det här på tyska, hur är det möjligt att så många finländare inte ens kan ta betalt för en kopp kaffe på svenska? Att det är omöjligt att beställa en fastlagsbulle och en kopp kaffe på svenska på ett kafé i Helsingfors är imponerande. Finland har världens bästa skola. Hur är det då möjligt att man inte ens efter flera kursers undervisning lyckas lära sig hur man tar betalt för en kopp kaffe.

Jag har många gånger funderat på vad det här beror på. Kan det bara vara attityder, eller är det för mycket grammatik och för lite prat, eller är det engelskan som tränger ut svenskan. Men trots det har jag svårt att förstå hur så många timmar undervisning verkar kunna avkasta så lite. Det är sorgligt och det sorgliga är att det bara verkar bli sämre.

Allt är dock inte förlorat för svenskan i Finland. Även om svenskakunskaperna har blivit oerhört mycket sämre hos den stora allmänheten, sägs det att andelen finländare med utmärkta kunskaper i svenska ökat. I Helsingfors, där 7 % av stadens invånare är svenskspråkiga, går 10 % i svenskspråkig skola eftersom tvåspråkiga familjer eller helt finskspråkiga familjer ser det som ett mervärde att deras barn får ett språk till, svenska, som kommer att hjälpa dem på arbetsmarknaden i framtiden.

Här kan till och med en positiv trend skönjas. I näringslivet är språk ett plus man betalar för. Det tråkiga är att det samma inte gäller det offentliga som, till skillnad från näringslivet, enligt lag borde kunna betjäna på svenska. Åland har redan en längre tid märkt av detta genom allt sämre svenskakunskaper i myndigheter och ministerium.

Här är det därför viktigt att man nu från regeringens sida aktivt gör språkkonsekvensbedömningar då man förbereder stora reformer. Detta för att de svenska strukturerna inte ytterligare ska utarmas.

Tyvärr, ser utvecklingen dock inte ljus ut. Förra veckan presenterade justitieminister Jari Lindström en tingsrättsreform. Där föreslås antalet tingsrätter i landet minskas från 27 till 20. Bland de som föreslås stängas finns Borgå, Karleby och Ekenäs medan Vasa föreslås byta förvaltningsspråk från svenska till finska. Enda tingsrätten kvar i Finland med svenska som förvaltningsspråk blir Mariehamn.

Att det är de svenska tingsrätterna som får stryka på foten kommer säkert motiveras med att de är små, för det är de. Men, stort är inte alltid vackert och det finns ett mervärde i hela landets intresse att hålla några svenska tingsrätter kvar, trots att de blir små, för att försäkra sig om att servicen fungerar på svenska också i framtiden. För svenskspråkiga kan också begå brott eller bli utsatta för brott, precis som alla andra.

Jag tycker inte om att skriva det här, eftersom jag inte tycker om utvecklingen och skulle hoppas att det inte var så här. Men tyvärr är sanningen att det officiella Finland hela tiden blir allt mer enspråkigt finskt.