Då man fattar kortsiktiga beslut inom t ex småbarnspedagogiken har det i många fall långtgående verkningar senare i barnets liv. Det förs ingen seriös diskussion om utbildningspolitiken som helhet just nu. Kanske för att regeringen inte förmått att presentera utbildningspolitiska riktlinjer som kunde analyseras och diskuteras. Nedskärningar är inte utbildningspolitik.
Det är lätt att vi missar de principiellt mycket stora ingrepp som görs inom utbildningssektorn just nu, sparkraven suger musten ur en lite bredare eller djupare analys. Jag vill peka på några principiellt viktiga frågor.
Småbarnspedagogiken borde även i Finland utvecklas och riksdagen väntar fortfarande på att det arbete som påbörjades förra perioden ska slutföras. Istället för att utveckla avvecklar regeringen. Den subjektiva rätten till dagvård begränsas, grupperna tillåts bli större och avgifterna ät tänkta att höjas utan att någon bedömning av de sammantagna effekterna har gjorts.
Bevisbördan överförs på de familjer som anser sig ha behov av heldagsvård trots arbetslöshet eller föräldraledigheter. Det får inte bli så att enbart barn där barnskyddet är inkopplat har rätt till heldagsvård. Så gott som alla experter, som kulturutskottet hörde då lagen behandlades, ansåg att om familjen anser att behovet finns ska detta räcka som motivering.
Begränsningen kommer att innebära mera byråkrati och behovsprövning. Då exempelvis föräldrarna får jobb efter arbetslöshet har barnet rätt till heldagsvård igen. Regeringen har gett barnen rätt att stanna på samma daghem. Hur många daghem har skilda grupper för barn som vårdas heldag respektive halvdag? Eller kommer daghemmen att ha halvdagsplatser som kan omvandlas till heldagsplatser ifall behoven förändras? Knappast.
Yrkesutbildningen behöver strukturella reformer, tyvärr föll den planerade reformen och därmed den tydliga färdkartan, förra riksdagsperioden. Nedskärningarna genomförs år 2017 medan lagstiftningen som ska styra den strukturella reformen träder ikraft först år 2018. Man kan med fog fråga sig vem som håller i taktpinnen? Vem försäkrar sig om att också dyra, små men viktiga utbildningsprogram finns kvar efter det att upprätthållarna på sina håll fattat beslut om hur nedskärningarna ska genomföras? Vem har helhetssynen?
Universiteten och yrkeshögskolorna famlar också i ett nedskärningsbetonat utbildningspolitiskt vakuum. Det är lätt att vara efterklok, men politiken där alltför många, alltför små sårbara enheter grundats är inte hållbar. Det har blivit alltför mycket regionalpolitik på bekostnad av en kvalitativ och hållbar utbildningspolitik.
Var dröjer den uttalade högskolepolitiken från regeringens sida? Vilken är vår nationella högskolepolitik? Var finns de överlappningar, den ineffektivitet och de verkliga behov av strukturella förändringar som regeringen talar om? Då nedskärningarna är som störst, ja, då är också behovet av en klart formulerad högskolepolitik som störst. Högskolornas autonomi är ingen ursäkt för en utebliven högskolepolitik.
Om regeringen verkligen kommer att genomföra de förödande nedskärningarna är minimikravet att regeringen har en tydlig utbildningspolitik som styr förändringarna på ett sätt som beaktar helheter. Det är dags för regeringen att inse att varken nedskärningar eller satsningarna på regeringens spetsprojekt är samma sak som utbildningspolitik. Utbildningspolitik är visioner, principer, målsättningar, helhetstänkande, heltäckande konsekvensbedömningar och konkreta åtgärder.
Bristen på utbildningspolitik kommer ytterligare att förvärra de förödande effekterna av nedskärningarna. Det borde regeringen inse.
