Slutresultatet kopplas sedan ihop med de förslag till nya, innovativa finansieringsmodeller för trafikinfrastruktur som ministeriet som bäst arbetar fram. Målet är klart: att kunna fatta beslut om brobygge redan under denna valperiod, alltså senast 2019. Det vore fantastiskt.

Orsaken till de nya förliga vindarna bakom broprojektet är många. Mullvadsarbetet har som känt pågått i flera år och handlat om att också för Finansministeriet göra klart att den fasta vägen på lång sikt är en bra affär för staten. De cirka 5,5 miljoner man årligen skulle spara in på uteblivna färjedriftskostnader gör att projektet automatiskt börjar betala igen sig. Med denna insikt kunde vi år 2008 i regeringens trafikpolitiska redogörelse nämna Pargas–Nagu vid namn som en lönsam, framtida investering. Men sedan kom finanskrisen – och det spirande nytänkandet lades på is. Åter var en fågel i handen bättre än tio i skogen.

En annan, viktig orsak till medvinden är att Egentliga Finlands förbund har ett enhälligt styrelsebeslut på att driva brobygget. Det fattades i slutet av 2014 och innehåller en klar tidtabell: intressebevakning 2015–16, projektering 2017–18 och bygge 2019–22. Därmed skulle bron stå klar samma år som det nuvarande kontraktet för färjetrafiken löper ut. Landskapets enhälliga vilja är såklart ett viktigt ryggstöd som ger projektet ytterligare trovärdighet.

En tredje orsak är att nya vindar blåser i trafikministeriet, för vilket minister Berner till denna del förtjänar en eloge.
Länge har våra metoder att finansiera trafikprojekt i detta land varit ganska statiska, för att inte säga fantasilösa. Nu ska det tydligen bli ändring. Visserligen vet vi ännu inte vilken palett av nya finansieringsmodeller ministeriet tänker föreslå. Vi ska ändå vara beredda på att ett förslag kan vara användaravgifter av något slag. Detta vore såklart ett principiellt avsteg från en långvarig politik, där landsvägar och broar är avgiftsfria – låt vara att avgifter framöver säkert kommer att få en större roll i den offentliga servicen överlag.

Det är också klart att trafikavgifter, som exempelvis bara skulle gälla skärgården, inte är möjliga. Om sådana planeras måste de bottna i ett helhetstänkande där exempelvis trängselavgifter i tätbebyggelsen och motorvägsvägtullar också hör till bilden. Avgiftsfrihet eller klart lägre taxor för fast bosatta skärgårdsbor låter också som en rimlig utgångspunkt
Det är bara att vänta och se vad ministeriet föreslår – och hur förslaget motiveras. Blir avgifter en skosked för att få Pargas–Nagu förbi kön av andra väntande trafikprojekt?

Helt klart är i alla händelser att bron mellan Pargas och Nagu måste byggas så snart som möjligt. Det är ett trafikekonomiskt lönsamt projekt, som har stor betydelse för Pargas och dess befolkning. Det öppnar upp Finlands kanske viktigaste rekreationsområde på ett helt nytt sätt – och därmed samtidigt blir ett nationellt intresse. Idag fraktar färjorna årligen 600 000 bilar och två miljoner passagerare mellan Pargas och Nagu. Trafiken väntas öka i framtiden. Hur mycket tid (som ju också är pengar) skulle inte bron frigöra för dessa människor? Hur mycket skulle inte skärgårdens besöksnäringar och annan företagsamhet vinna på bron? Hur mycket energi för oss politiker skulle bron inte frigöra för annan åboländsk intressebevakning när detta projekt en gång rotts i hamn?

För övrigt anser jag att Rävsundsbron är en livsnerv för hela Pargas med sin befolkning och industri. Det projektet får inte på något vis äventyras eller ställas mot något annat.