Huvudvillkor var att antalet projekt begränsades till de tre som står i lagen och att landskapet skulle delta i finansieringen av dem samt ersätta energimyndigheten för kostnaderna för övervakningen.
Det hade inte behövt vara så här komplicerat. Man kunde i stället ha möjliggjort för företag som vill bygga vindkraft på Åland att rakt av kunna ta del av det nationella stödsystemet som införts ett par år tidigare. På så vis hade inget parallellt system behövt sättas upp och EU-notifierats. Det hade varit minst byråkratiskt, mest effektivt och bäst för miljön eftersom de åländska vindförhållandena är de bästa i landet.
Det här var den lösningen vi också ville ha från åländsk sidan men som omöjliggjordes eftersom tjänstemän på arbets- och näringsministeriet sett till att Åland exkluderats från systemet med hänvisning till att Åland har självstyrelse i frågorna. Juridiskt är det helt riktigt. Staten har ingen skyldighet att stöda projekt på Åland, men man har en möjlighet att göra det.
Därför behövdes en speciallösning som nåddes efter mycket möda. Men trots den överenskommelsen krävdes hårda nypor av den dåvarande näringsministern Jan Vapaavuori för att få sina tjänstemän på ministeriet att bereda det man politiskt hade kommit överens.
Till sist kom ändå propositionen till riksdagen där den landade i ekonomiutskottet. Men där gjordes ett nytt försök av samma tjänstemän att torpedera systemet. Enligt uppgifter, som jag dock inte själv kan bekräfta, lär tjänstemännen till och med ha fört fram osanningar inför utskottet. Det åländska utlåtandet vägde dock tyngre och lagen godkändes.
Efter det skulle lagen implementeras av samma tjänstemän. Medan man på landskapsregeringen snabbt blev klar med sina delar så hände i praktiken ingenting på arbets- och näringsministeriet. Tjänstemännen där svarade varken på landskapsregeringens frågor per e-post eller brev, trots att riksdagens ekonomiutskott uttryckligen sagt att det måste finnas ett tätt samarbete mellan Åland och ministeriet.
I höstas och i vinter har nya bekymmer uppkommit på tjänstemannanivå. Det har varit som att fäkta mot väderkvarnar. Då man väl löst problemen, ploppar nya upp eller så börjar det om från början eftersom ministrarna byts ut. Efter att i åtta år motverkat detta fanns nu äntligen de externa förutsättningarna för tjänstemännen att skjuta det i sank. Uselt budgetläge och inga budgeterade pengar för projekten, att staten nu kör ner sitt egna allmänna stödsystem för vindkraft samt att staten redan uppfyllt 2020-målen om förnyelsebar energi.
Jag aldrig sett något liknande och där tjänstemän med sådan systematik motarbetat det som politiker har bestämt. Juridiskt har de dock inte gjort fel eftersom ansvarige ministern sist och slutligen backade upp deras linje, antagligen för att ärendet tekniskt är så komplicerat att han litade på tjänstemännens då de fortsättningsvis hävdade att projekten var olagliga att genomföra. Vi är flera som slitit som djur för att få det här klart, men nu föll det ihop. Vetskapen om att den här saken hade löst sig om vi bara haft andra tjänstemän på arbets- och näringsministeriet som ansvarat för ärendet gör mig såväl frustrerad, ledsen som bekymrad.
