För det första har vi en snabbt åldrande befolkning. Vi har under många år haft relativt låga födseltal. De yngre generationerna är därför helt enkelt betydligt mindre än de generationer som föddes efter kriget och som nu går i pension. Under 2015 föddes så få barn i Finland att man måste gå tillbaka till hungersåren på 1860-talet för att se likadana födseltal. Medan födelseöverskottet förvisso var positivt ifjol, till skillnad från 2014, så var det enbart med 2960 personer. På Åland är statistiken snarlik och ifjol blev födelsenettot här hemma negativt med 10 personer.
För det andra har vi en missmatchning på arbetsmarknaden. Vi har en hög arbetslöshet i landet och hade i december 377 900 arbetslösa. Även om ungdomsarbetslösheten minskat, vilket är positivt, så har antalet långtidsarbetslösa ökat. Men, trots att antalet arbetslösa ökar, så ökar också antalet lediga jobb. Antalet lediga jobb ökade med 7 600 under fjolåret och är nu sammanlagt 61 000 stycken. Antalet arbetslösa och lediga jobb ökar alltså paradoxalt nog samtidigt. Det här beror å ena sidan på att man har svårt att hitta riktigt högutbildad arbetskraft till vissa branscher, och å andra sidan på att det finns jobb som finländarna överhuvudtaget inte längre är intresserade av att göra. Situationen här hemma är betydligt bättre än landet överlag, men samma trend kan också skönjas på Åland, såsom i nästan hela övriga Västeuropa.
Värt att tillägga är också föreningen Företagarna i Finlands rapport om problem med generationsväxlingar i familjeföretag. Det finns många lönsamma småföretag runt om i landet där den yngre generationen inte är intresserade av att ta över familjeföretaget. Orsaken är kanske dels att man som ung ser sig själv i ett annat yrke eller att man inte längre vill bo kvar på en liten ort utan vill flytta till storstaden eller utomlands.
Att många finländare främst ser sig som löntagare, i stället för företagare är ytterligare en bidragande orsak. Här är Åland ett lysande undantag som hela landet bör ta lärdom från.
Men nu tillbaka till bekymren. För det tredje har Finland tappat konkurrenskraft i jämförelse med våra närmaste konkurrenter Danmark, Sverige och Tyskland. Det här har jag redan skrivit om tidigare. Men det är det här som det s.k. samhällsfördraget vill råda bot på.
För det fjärde så producerar Finland varor och produkter som resten av världen inte efterfrågar så mycket just nu. Företag som Wärtsilä, Metso, Outotec, Konecranes och Cargotec är alla fina företag med högkvalitativa industrivaror. Men världen efterfrågar nu i huvudsak konsumtionsvaror. Här blir avsaknaden av Nokia extremt tydlig.
För det femte så ökar Finlands skuldsättning snabbt. För första gången så bryter vi i år mot stabilitets- och tillväxtpakten då statskulden nu överstiger 60 % av BNP. Vår skuldsättning är fortsättningsvis låg i jämförelse med nästan alla andra länder i västvärlden. Men, takten på vår upplåning och skuldsättning är mycket snabb och det är oroväckande. Ännu har finansmarknaden inte sett det som ett problem och Finland har fortfarande ett högt kreditbetyg. Men, det är viktigt att nu göra något åt situationen innan det blir ett bekymmer. För sedan riskerar det att snabbt gå utför och att man sätts under samma förmyndarskap som Grekland och Portugal. Ett sänkt kreditbetyg påverkar inte heller enbart de offentliga finanserna utan också banksystemets upplåning, vilket skapar spridningsrisker till den ”riktiga ekonomin”.
Till sist. Vissa brukar skylla på euron. Men det är inte eurons fel att Finland nu har ovanstående utmaningar, även om det så klart skulle vara bekvämt att hitta en så enkel syndabock. Vi har mycket att bita i då riksdagen nu i veckan inleder vårterminen. Men att läget är allvarligt betyder inte att det är hopplöst och därför är det viktigt att vi nu inte kastar yxan i sjön. I stället behövs is i hatten, samarbete och en klar vision för landet. Om den hittas finns förutsättningar för att klara utmaningarna.
