I ljuset av de senaste dagarnas nyheter är det klart att alla ministrar inte insett sitt ansvar. Statsminister Sipiläs regering skapar mer kaos än ordning, mer rädsla än trygghet och förtroendet för rättsstat, myndigheter, för att inte tala om ledande politiker, sviktar. Samtidigt väljer man att bagatellisera verkliga källor till oro.

Flyktingfrågan har varit väl framme i media på senare tid. På basen av våra ministrars uttalanden kan man lätt tro att Finland står inför oöverstigliga utmaningar och att hela vår samhällsordning hotas p.g.a. 32000 asylsökanden. Statsminister Sipilä efterlyste en krismedvetenhet då han tillträdde. Men då var det tal om ekonomin. Ingen gagnas av att ministrar blåser upp orosmoln och förstorar hotbilder.

Nyårsnattens beklagliga händelser i Köln har återspeglats i debatten även här hemma. Det är en viktig diskussion men kan inte ge vid handen att våld och trakassering av kvinnor är ett nytt fenomen - eller särskilt kopplat till utlänningar. De största finländska kvinnoorganisationerna har unisont i offentligheten påmint om att detta är ett allvarligt problem i Finland sedan långa tider. Ingenting  tyder på att det finns någon koppling mellan händelserna i Finland och vad som skedde i Köln. Det har även den ansvarige utredaren Thomas Elfgren konstaterat. Trots det går försvarsminister Niinistö ut med ett budskap som drar likhetstecken mellan Tahrir-skvärens händelser, Köln och Helsingfors järnvägsstations folkanhopning under nyåret. Det här är oansvarigt särskilt med tanke på att han är just försvarsminister och att hans agerande kan ge bilden av att det föreligger säkerhetspolitiska hot. Försvarsministerns uttalande tyder på en bristande förståelse för sin egen position och sitt eget ansvar.

Minister Niinistö späder på med att föreslå en linjedragning enligt vilken områden till vilka asylsökanden frivilligt återvänder skall anses trygga. Det här uttalandet vittnar om en bristande kunskap för de grunder på vilka asyl beviljas. Behovet är individuellt, inte geografiskt. Faktorer som etnicitet, sexuell läggning, politisk verksamhet, religion med mera spelar in - och har ofta avgörande betydelse.

I tidigare regeringar har de politiska koalitionerna på ett hälsosamt sätt bevakat varandras ansvarsområden så att felaktiga uttalanden av en minister korrigerats eller allra minst belysts från olika perspektiv. Den olyckliga konstellationen med sannfinländare som utrikes, säkerhets och försvarspolitiskt ansvariga i regeringen, har nu legat i vägen för en korrigering av försvarsministerns bristfälliga uttalanden.

De ultranationalistiska och rent rasistiska gatupatrullerna har oväntat fått förståelse från statsrådets håll. Speciellt oroväckande är att vår justitieminister inte ser den rättspolitiska problematiken i att det patrulleras på våra gator i syfte att trygga ett vitt Finland. Att Sipilä gick ut med ett uttalande som på intet sätt andas en förståelse för patrullernas möjliga konsekvenser är oroväckande. Är det så, att det endast är ministrarna Stubb och Orpo som inser situationens allvar?

Vi har förståelse för de svårigheter regeringen möter. Men regeringens recept kan inte vara det, att ministrar tävlar i att göra utspel som blåser upp nya hotbilder i syfte att täppa till läckor i det egna understödet - medan verkliga orosfaktorer samtidigt bagatelliseras. Vi hoppas att statsminister Sipilä snarast går igenom regeringens interna spelregler med sina ministrar. Statsrådet har ett ansvar för landets utveckling på sikt och för att upprätthålla ett förtroende för det politiska systemet. Och bör agera därefter.