Nyligen frågade sig Hufvudstadsbladet i en artikel om de borgerliga glömt sitt bildningsideal. Frågan är befogad.

Det är faktiskt en trist realitet att regeringen Sipilä totalt glömt bort de löften som gavs före valet då man i våras lade upp budgetramarna för valperioden. Före valet rådde det koncensus i debatterna mellan partiledarna om att utbildningen är ett område där man inte längre borde spara. Här gjorde herrarna Sipilä, Stubb och Soini en ordentlig kovändning och slutresultatet är bland annat avskaffandet av alla barns rätt till heldagsvård och samarbetsförhandlingar i stor skala på universiteten. Det är logiskt att fråga sig var de traditionellt starka borgerliga bildningsmålsättningarna finns idag.

Som ordförande för Svenska folkpartiet kan jag konstatera att det tycks finnas rätt olika prioriteringar de borgerliga partierna emellan. Vår riksdagsgrupp har med sitt skuggbudgetalternativ visat att man kan spara lika mycket som regeringen utan att rasera grunden för vårt kunskapssamhälle. Det händer ju sig rätt ofta att det från regeringshåll sägs att man inte har några alternativ. Vi måste spara heter det. Jag håller med. Frågan är var man sparar. Det kunde i ett nötskal beskrivas som ideologiska val.

Frågan är vilka konsekvenser de enorma inbesparingarna inom hela utbildningssektorn kommer att få. Finlands framgång har länge byggt på just kunnande. Idag är vi inte längre så framgångsrika som vi var för tio år sedan. Vi lyckas knappast vända den ekonomiska trenden genom att satsa ännu mindre på just kunnande. Vad betyder det på sikt för Finland om vi inte ger alla barn samma start i livet? En viktig framgångsfaktor för Finland har just varit det faktum att alla barn oavsett socioekonomisk bakgrund har getts samma möjligheter.

Våra universitet har den senaste tiden förlorat ett flertal toppforskare och professorer till utlandet på grund av det som sker. Hur ska regeringens målsättning att genom cleantech skapa nya arbetsplatser för att ersätta traditionell fabriksverksamhet verkställas om vi skär i toppkunnande och tappar våra forskare? Vilket kunnande ska vi tävla med i framtiden om vi inte nu satsar på utbildningen?

Vi saknar en värdediskussion om vad olika nedskärningar har för följder. Vi saknar tyvärr också en konsekvensanalys av vad regeringens beslut leder till. Det vi framför allt skulle behöva är en vision om hur Finland ska se ut i framtiden. Jag är fast övertygad om att vår nation också om tjugo eller trettio år ska höra till de bäst utbildade i världen. Vi ska vara ett öppet, internationellt samhälle. Det här är värt att sträva efter om vi vill bibehålla den välfärd vi vant oss vid. Den här visionen går att uppnå trots spartider. Det handlar om att göra det rätta valen. Bildningsidealet lever.