Klimatskeptikerna gör sig gärna till underdogs i debatten och säger att de inte får utrymme och att ingen i FN:s klimatpanel IPCC tar deras åsikter på allvar. Jag tycker inte att det stämmer. Situationen är snarare den att de forskare som fortfarande tycker att människans inverkan på klimatförändringen är humbug är så oerhört få.
Då man gjorde en studie över 11 944 abstrakt från vetenskaplig forskning om klimatförändringen som publicerats mellan 1991 och 2011 var 97,1 % av forskarna av åsikten att människan påverkar klimatet. Sammanlagt 29 023 forskare hade varit med och skrivit dessa abstrakt. Man kan så klart säga att dessa forskare har fel. Forskning har haft fel förr. Men om det i stället är skeptikerna som har fel, vilket 97,1 % av forskarna tror, har vi ett problem. IPCC varnar redan nu för att klimatförändringens effekter kan vara oåterkalleliga.
Det är dags att sluta klamra sig fast vid halmstrån. Klimatförändringen är inte en Hollywoodfilm där Bruce Willis kommer komma och rädda världen på slutet. Klimatförändringen händer på riktigt och just därför samlades världens ledare i Paris för att gemensamt hitta hållbara lösningar för att stävja effekterna som mänskligheten har haft och, dessvärre i allt ökande grad, har på klimatet.
Parisavtalet var ett viktigt första steg på en lång vandring. Det är nu som det egentliga arbetet börjar eftersom en politik enbart är så effektiv som dess implementering.
Det är av fundamental vikt att vi lyckas bryta sambandet mellan ekonomisk utveckling och koldioxidutsläpp. En global pris på koldioxid skulle behövas samtidigt som statliga subventioner av fossila bränslen måste fasas ut. Koldioxid är bara en av många växthusgaser. Att utvidga Montrealprotokollet, som är ett traktat för att skydda ozonskiktet mot farliga substanser, skulle också kunna bidra till att få bort andra växthusdrivande gaser som nu ökar i användning.
På EU nivå behöver vi fortsätta skärpa gränsvärden för bilars utsläpp och konsumentvarors energieffektivitet. Här sker idag en snabb teknisk utveckling som EU och dess medlemsländer, inklusive Finland, har ett stort ansvar att gynna. EU:s testcykel för bilar måste bli mer verklighetsbaserad och tillverkares fusk stävjas.
EU behöver också göra mer för att medlemsländernas elnät byggs ihop. Nationell protektionism måste här stoppas. Exempelvis Frankrike har länge velat skydda sin egen energimarknad genom att inte koppla ihop elnätet med Spaniens, vilket försvårat export av spansk sol- och vindkraft. Här måste Frankrike, och andra länder, visa samma ledarskap man hade under Pariskonferensen.
För flygtrafiken skulle Single European Sky behöva färdigställas. Ett enhetligt luftrum skulle göra flygrutter rakare och leda till att resorna blir snabbare, miljövänligare och mer kostnadseffektiva. För sjöfarten behöver utbyggnaden av bunkringsanläggningar för flytande naturgas (LNG), ett mer miljövänligt bränsle, fortsätta.
Problemet med klimatfrågan har varit att den är ganska abstrakt och kan kännas övermäktig. Trots att indikatorerna är tydliga sker förändringen ändå relativt långsamt vilket gör att den känns avlägsen. På nationell, kommunal och individnivå finns massor vi kan göra, utan att det får några direkta synliga effekter. Men det är ändå oerhört viktigt att vi gör det eftersom det är alla enskilda insatser som tillsammans gör skillnad.
Företagssektorn kan också bidra och jag skulle här vilja se finländska företag utmana varandra om hur man i praktiken minskar sina koldioxidutsläpp. De flesta företag kan göra något som sparar energi. Mindre energiförbrukning brukar på sikt spara pengar och skapa en bättre image som i sin tur kan användas för att stärka varumärket för exportprodukter. För hemmamarknaden måste vi också göra det enklare för konsumenten att göra klimatsmarta val.
Vi har bara en planet. Den är inte vår utan vi lånar den bara av kommande generationer. Vi behöver därför kavla upp ärmarna.
